Rebecka Karlsson från Åmål är nybliven svensk juniormästare i styrkelyft för andra gången. Nu siktar hon ännu högre – mot senior-SM och juniorrekordet i marklyft. På sikt drömmer hon om VM och världsrekord.
– Jag har alltid tyckt att det är häftigt med starka tjejer, säger hon.
22-åriga Rebecka Karlsson vann 57-kilosklassen i junior-SM i Sundsvall. Med totalen 332,5 kilo – 117,5 kilo knäböj, 60 kilo bänkpress och 155 kilo marklyft – slog hon personligt rekord med 2,5 kilo och var därmed 35 kilo bättre än silvermedaljören. Det var dessutom hennes andra guld. Det första tog hon 2016.
– Det kändes gött. Målet var hela tiden att vinna guldet. I första hand vill jag ta medaljer åt klubben och i andra hand kommer mina personliga målsättningar.
Rebecka Karlsson har tävlat i styrkelyft sedan 2014 och kom in på sporten via hennes pappa och bror.
– Det är en ganska klassisk historia, min pappa tävlade i styrkelyft på det glada 80-talet och min bror har också tävlat i sporten. Jag blev medlurad till gymmet en gång och sedan hade jag svårt att erkänna att jag tyckte att det var kul. Jag har alltid tyckt att det är häftigt med starka tjejer och på den vägen är det, säger hon.
På gymmet i Säffle kom hon också i kontakt med tränaren Toni Radanov som hjälpt Rebecka att utvecklas i stadig takt.
Sex kilo till juniorrekordet
Nästa stopp i karriären är senior-SM i Malmö i juni. Då är målsättningen att ta en pallplacering och slå det svenska juniorrekordet i favoritgrenen marklyft.
– Rekordet i min viktklass ligger på 160,5 kilo. Mitt rekord är 155, så dit har jag sex kilo just nu, men det ska nog gå bra, säger hon självsäkert.
Det ultimata målet med styrkelyftskarriären är att delta och vinna den finaste turneringen som finns.
– Det är tyvärr ingen OS-gren än, men det hade varit jättekul att vinna VM och slå världsrekord i marklyft. Men sporten är på framfart, så man vet aldrig, säger Rebecka Karlsson.
Till den som vill bli riktigt bra på marklyft har hon två tips.
– Våga lyfta så tungt du kan – kroppen klarar mer än du tror. Och träna barfota, det är bäst. Då kommer man så nära marken som möjligt.