MINNESORD: En novembermorgon 1986 på Södra skolan i Åmål uttalade vår lärarinna Gunnel Tegerstrand de magiska orden som vi längtat efter att få höra ända sedan höstterminen startade:
”I dag ska ni få skriva en berättelse.”
Vi tittade på varandra och knöt våra händer under bänkarna.
Yes, äntligen!
Gunnel förklarade förutsättningarna: Varje elev skulle skriva en uppsats på minst fyra sidor i den röda skrivboken. Den skulle innehålla en början, en vändpunkt och ett slut. Enkla och tydliga regler men som vi behövde kringgå på en punkt. Argumenten för att övertyga fröken om att vi var tvungna att skriva en historia tillsammans var väl förberedda: Vi har redan en idé! Vi bara måste få göra det ihop! Det kommer att bli så mycket bättre om vi får skriva tillsammans! Snälla!
Gunnel hade vi det här laget lärt sig att när väl den kreativa skaparglädjen börjat brinna i våra ögon var det lögn att försöka släcka den. Hon tittade länge på de två gängliga pojkarna som redan då var två huvuden längre än henne själv.
”Ni kommer att störa de andra eleverna om ni ska sitta och prata.”
Det var ett motangrepp vi var väl förberedda på.
”Vi kan vara i kartrummet på vinden”, svarade vi kvickt.
Gunnel drog lite på munnen och gav upp fortsatta försök att få ”Petrarna” att hålla sig till reglerna och räckte över en skrivbok till oss.
Kartrummet var egentligen inget rum. Det var en skrubb med två stolar, ett bord och självklart en massa kartor i olika storlekar. Vi satte oss ner med varsin penna i handen och började spåna idéer (vi hade ingen idé, det var bara en del av säljsnacket).
Målsättningen var att skriva en deckare med många överraskningar och vändningar. Den skulle vara minst lika oväntad och rafflande som någon av Agatha Christies böcker. Snabbt kom det till oss att berättelsen skulle utspela sig på ett tåg, och när vi sedan knäckte öppningsrepliken visste vi att vi hade något stort på gång: ”Telegram, telegram till Mr. Smith”
Två lektioner á 40 minuter var avsatta för uppgiften och när lunchrasten närmade sig insåg vi att vi inte skulle hinna klart. Inte på långa vägar. Vi behövde fila på nya argument för att få Gunnel att ge oss mer tid. Till vår förvåning behövde vi inte använda oss av några. Efter att fröken skummat igenom det vi skrivit hittills förstod hon att vi verkligen jobbade hårt däruppe på vinden och lät oss fortsätta ett tag till. Vi bad om ytterligare en skrivbok eftersom den första snart var full och sprang sedan tillbaks mot trapporna. Halvvägs upp till vinden hörde vi Gunnels röst bakom oss:
”Stopp, stopp. Först går ni till matsalen och äter. Ni kommer aldrig bli några stora författare om ni slarvar med maten.”
Medan de andra klasskompisarna räknade matematik och lärde sig namnen på Europas floder tillbringade vi resten av eftermiddagen i kartrummet med att färdigställa vårt mästerverk. När vi satte punkt för sista raden hade vi fyllt två hela skrivböcker med vår historia. Den hette “Leva med skulden” och var helt klart det bästa vi skrivit.
Fröken Gunnel satt ensam kvar vid katedern när vi kom ner till klassrummet igen. Skoldagen var tydligen slut. I vår iver att färdigställa berättelsen hade vi missat att det ringt ut.
”Vi är klara nu fröken”, sa vi och lämnade över skrivböckerna.
Gunnel fuktade fingertoppen med tungan innan hon började bläddra.
”Leva med skulden”, sa hon. ”Det är en spännande titel.”
Därefter tog hon upp ett par av de där urblekta blå stencilerna som luktade sprit och räckte över till oss. ”Plugga på de här floderna tills imorgon och tack för idag.”
En vecka senare fick vi tillbaka böckerna och läste med spänning hennes kommentarer. Med den röda bläckpennan hade hon skrivit:
Väldigt spännande! Och långt! Ni borde bli deckarförfattare. Jag föreslår att ni kallar er ”Peter & Peter” eller kanske ”The Two Peters”
När vi nu tre decennier senare och i skrivandets stund snart ska släppa vår andra kriminalroman “Den andra systern” går ofta tankarna till vår underbara mellanstadielärare. Alla gånger som hon lät oss hållas med våra möjliga och omöjliga projekt. Vi är idag så tacksamma för att hon alltid gav oss möjligheten att testa det vi trodde på. Och kanske framförallt för att hon tummade lite på reglerna den där morgonen i november 1986. Hon gav oss ett minne för livet och – tro det eller ej – vi lärde oss de där europeiska floderna till sist ändå.
Vi är tacksamma mot mot Gunnel för att hon aldrig släckte den där elden!
Peter Mohlin & Peter Nyström