Mountainbikecyklingen har fått en rejäl skjuts under pandemin. PD hängde med Friluftsfrämjandets lokala mtb-grupp på en lerig, kuperad vårtur på Pilgrimsleden.
Det är gråmulet, dimmigt och en handfull plusgrader i luften. Det blir inga långa fikapauser idag, konstaterar vi när vi samlas vid Edsleskogs gamla kyrkogård på söndagsförmiddagen.
Ett tiotal rutinerade cyklister och en nybörjare (jag) har anammat inbjudan.
– Du vet att turen är ganska krävande va, upplyste Gustav Dahlstrand, en av gruppens ledare, mig när jag anmälde mitt intresse ett par dagar före turen.
Med osunt bra självförtroende tänkte jag: ”hur svårt kan det vara”, och bokade in mig på turen.
Pressen blir inte mindre när deltagaren Bo Pettersson, innan starten, dammar av en anekdot från mountainbikecyklingens begynnelse.
– Vi skulle testköra Pilgrimsleden mellan Edsleskog och Mellerud inför ett lopp vi skulle arrangera. Då hade vi med en reporter och en fotograf från Dalslänningen. Men de kom bara några hundra meter innan de gav upp.
Redan i stigningen på väg upp till Höghedens toppstation, hyser jag stor respekt för mina kollegors beslut.
– Nu har ni väl vaknat, säger Gustav Dahlstrand käckt när vi plockat ytterligare ett antal höjdmeter utmed fälten efter Högheden.
– När vi cyklade Pilgrimsloppet ett år passerade löparna oss här uppe. Sedan såg vi inte dem mer på hela loppet, fortsätter Dahlstrand.
En föraning om vad som komma skall, ska det visa sig.
Både ålder, kondition och mtb-erfarenhet varierar i gruppen så vi kör i ett snällt ”alla ska med-tempo”. Och tur är väl det, för det är stökigt, blött och kuperat. Någon milisekund av oskärpa resulterar allt som oftast i ett gyttjebad.
– De roligaste turerna är de när man klarar nästan allt. Det ska vara lite utmanande, säger den rutinerade Bengtsforscyklisten Gunnar Blidstam, när vi stannar för en liten mekpaus.
Bo Peterssons drev har fått en smäll. Med gemensamma krafter görs cykeln funktionsduglig för att klara resten av turen i alla fall.
– Om jag ger fan i att växla så går det nog. Jag får lägga växeln så högt som möjligt och så får jag ligga där sedan, säger Bo Pettersson.
Ganska snart står det klart att vi behöver rita om färdvägen. Ursprungsplanen, att följa pilgrimsleden ner till Smedserud, får revideras. I stället tar Bo Pettersson täten och visar oss en genväg bort till Sandudden, vid Knarrbysjöns västra strand, där Friluftsfrämjandets Gunnar Dahlstrand har tänt grillen.
För en stadscyklist som undertecknad är det en skänk från ovan när den trånga, blöta, tekniska stigen övergår i vad som känns som en autobahn, när vi kommer ner på elljusspåret i Fengersfors den sista biten innan Sandudden. För första gången på hela turen känns det helt legitimt att släppa på utan att oroa sig för gyttjehål eller elaka stenar som sticker upp.
Ett par grillkorvar senare höjs tempot igen. Vi rullar på snabbt genom björkallén, kantad av både vit- och blåsippor, längs med Knarrbysjöns strand.
Efter närmare fyra timmar ute på de blöta stigarna anar vi Höghedens smältande skidbackar igen. Målet är nära.
– Vi kan ta en tråkig grusväg tillbaka, men vi tar vägen över ett berg i stället. Orkar man så cyklar man, eller så går man upp, säger Gustav Dahlstrand.
Efter en sista stigning följt av en härlig utförslöpa ner till Edsleskogs skola stoppar vi klockorna vid Edsleskogs gamla kyrkogård.
Det var inte den snabbaste turen, men en av de mer krävande. Vi har kört två mil, klättrat 469 höjdmeter, haft en snitthastighet på 11,8 kilometer i timmen och varit ute i fyra timmar, varav en timme och 45 minuter var effektiv cykling. Det blev nog en del pauser trots allt.