Iréne Picha, Åmål, har avlidit i en ålder av 69 år. Hon sörjes närmast av maken Heimo och sönerna med familjer.
Det brister i hjärtat att skriva en text om en person som man vill ha i livet, men som lämnat oss och som är så saknad. Iréne älskade livet, möten med andra människor, utmaningar och värnade alltid om sin familj.
Iréne Margareta Picha (f. Nilsson) föddes i Laxarby 21 augusti, 1951. Där växte hon upp tillsammans med sina föräldrar Bertil och Thyra och syskonen Else-Marie, Hans och Birgitta. Senare flyttade familjen till Bengtsfors där Radio Luxembourg var hennes väg att komma i kontakt med bland annat hennes livslånga kärlek till The Beatles. I mitten på sextiotalet flyttade Iréne till Åmål där hon börjat på gymnasiets humanistiska linje och där intresserade sig för omvärld, politik, FN:s barnkonvention, krig och fred och mänskliga rättigheter. I slutet på 60-talet förälskade sig Iréne i mannen som skulle bli hennes make under de följande 51 åren, Heimo. Heimo föddes i Steiermark, Österrike, och kom till Sverige under arbetskraftsinvandringen sent 60-tal. Drömmar om en gemensam framtid tog fart och de gifte sig 4 april 1970. De skulle 50 år senare fira guldbröllop i Buenos Aires, Argentina, där de båda blev en liten följetong i Provinstidningen Dalsland angående deras firande under pandemins initiala skeden, när de på grund av reserestriktioner inte kunde komma hem till Sverige.
I maj 1970 föddes deras första son, Jürgen – det skulle komma två barn till, Alexander 1973 och Kristoffer 1976.
1979 övertog Iréne och Heimo Åmåls Bok- och Pappershandel, något som skulle bli deras livsverk.
Iréne älskade den där bokhandeln, den var en central punkt för hela familjen, där samtliga söner varit involverade på något sätt.
Minnena från bokhandeln när hela familjen var samlad är många. Varje år, dagen före bokreastarten var alla på plats då butiken fick ändra skepnad, då tonvis (ja faktiskt) med böcker skulle upp från källaren, de skulle prismärkas, plakat skulle skrivas, förhandsbeställningar skulle göras iordning, skyltfönstret dekoreras osv. Åh vad kul vi hade. Iréne uppfann där Bok-rea-gratängen, perfekt mat att värma när det var mycket jobb och man behövde något snabbt och gott i magen. Ofta var vi uppe till långt in på morgonen. Andra gången på året då vi ofta var tillsammans på bokhandeln var vid inventering. Räkna suddigum, räkna pennor, räkna kuvert, räkna burkar med gem och annat. Vi hade kul då också. Iréne bjöd ofta in sina söners vänner och sina egna syskon. Året därpå ville ofta samma personer vara med igen. Alla som kom hade kul, Iréne organiserade det hela. Hon var en väldigt positiv, kunnig och glad människa. Det märkte alla i hennes närhet.
Iréne var väldigt inkluderande. Hemma på Stafettgatan (det finns en speciell Stafettgatan-kokbok där Iréne samlat alla recept för sina barn och barnbarn) var det alltid öppet hus, vänner och familj kom på besök, familj från Österrike kunde bo hos oss i veckor, månader och om inte minnet sviker, nästan ett helt år i följd. Alla var välkomna, det fanns alltid plats vid middagsbordet för en person till eller tio. Iréne älskade det här med middagsbordet, om det var middag så skulle det vara speciellt, det var då man kunde sätta sig ner och njuta, konversera, diskutera, lyssna och berätta.
Under 1980-talet så reste de fem familjemedlemmarna runt i världen. Ibland blev det lång bilfärd till Österrike och angränsande länder för att besöka familjen där, annars USA, Afrika och Spanien. De resorna förblir minnen för livet, resor öppnar sinnet och ögonen även för barn, det visste Iréne och Heimo. Deras barn är evigt tacksamma för det.
I början av 1990-talet så såg Iréne en chans för de små bokhandlarna i landet att kunna undgå att förfördelas av de större bokhandlarna i storstäderna. En bokhandel är en viktig kulturbärare för en liten stad, men för att överleva (Åmåls bokhandel är faktiskt en av Sveriges allra äldsta) så måste man jobba tillsammans. Hon var med och grundade Ugglan, en bokhandelskedja som vid starten var cirka 50 boklådor, som blev ett stort lyft. Hon var i flera år med i inköpsgruppen och även i styrelsen. Ugglan är än i dag, en kedja för drygt 80 små och mellanstora bokhandlare.
Under sent 1990-tal var Iréne involverad i Gränslös Kulturförening i Åmål. Hon älskade att arbeta med integration, var intresserad av olika nationaliteter och kulturer. Hon trivdes med alla utmaningar i föreningen och verkade som kassör under flera år då Gränslös Kulturfestival var ett årligt återkommande event.
I maj 2018 tilldelades Iréne och hennes man Heimo Åmål Handels hederspris med motiveringen: ”För Åmåls bästa har Iréne och Heimo med ett stort engagemang varit verksamma inom Åmåls närings- och föreningsliv i mer än 40 år”.
Under 2000-talet fick Iréne fyra barnbarn. Två i Stockholm och två i Buenos Aires. Genom åren så ordnades bullbak, påskbrevsmålning, fiskdamm med mera. Hon var väldigt lekfull och initiativrik. Irénes anda lever vidare i hennes barnbarn.
I juli 2012 fick Irene en medicinsk diagnos som hon kämpade mot i nio år. Hon lyckades mot alla odds kämpa sig till nio fina år till. Vi är tacksamma att vi fick de åren. Även om hon ville och vi ville, få ännu mer tid tillsammans.
Kristoffer Picha
Buenos Aires