Jag har med uppskattning tagit del av artiklarna och insändarna om renoveringen av simhallen och om rutschkanan.
Det här är lokalpolitik på riktigt. Ett köp av en rutschkana är något konkret – en fråga som alla kan relatera till och ha en åsikt om. Det finns argument både för och emot, som det går att vara ense med eller motsätta sig.
Rutschkanan i sig är kanske inte avgörande för Åmåls framtid, vare sig om den kommer på plats eller uteblir, men den får en symbolik som väcker ett starkt engagemang för Åmåls framtid. Den växer till att bli en viljeyttring om vilket samhälle vi vill ha.
En sådan diskussion gillar jag. Heder åt engagemang.
Jag har genom åren varit rätt skeptisk till en förvaltningsmodell som fått fäste i Sverige. Lite hårdraget kan den tolkas som att politikerna beslutar om en handlingsplan, som inte sällan går ut på att vi vill ha en bra skola, en bra vård och en bra framtid. Om än uttryckt i betydligt fler ord. Sedan får tjänstemännen fixa till det.
Det som är positivt med modellen är att den tydligt skiljer på politikers och tjänstemäns roller. Det som är dåligt med modellen är att demokratin blir urvattnad av alla fina ord. Hur ska vi kunna ha debatt om att vi ska ha en bra skola? Vem vill inte det liksom? Vi kan ha omröstning, om ni som inte vill ha en bra skola är snälla och räcker upp handen.
Hur ska vi i det läget kunna visa stöd och kräva ansvar vid allmänna val? Om alla är överens om att allt ska vara bra. Nå, hur var det nu, skulle ni som inte vill ha en bra skola kunna vara snälla och räcka upp handen en gång till.
På en vidareutbildning en gång pratades det om krom-ord. Ni vet, som kromet som blänker på äldre bilar: ord som är vackra att se på men saknar funktion. Nutidssvenskan är full av dem. Som väl är finns ett bra knep. Nyckeln till att känna igen krom-orden är att peta in ett ”inte”. Vi ska ”inte” samarbeta. Vi ska ”inte” utvecklas. Vi ska ”inte” ha en bra skola. Om ”inte” gör att uttrycken blir orimliga, betydde de inget från första början.
Här på tidningsredaktionen är sommarens semesterskiftbyte genomfört. Officiell vaktavlösning skedde förra veckan, om än utan parad. Det här är andra veckan tillbaka vid tangentbordet för min del.
Reflektionen är att sommaren mer och mer känns igen som en vanlig pre-pandemi-sommar. Kalendern är på väg mot att bli normalt fulltecknad. Ett efter ett börjar evenemangen vakna ur coronadvalan och inom kort börjar också fotbollens seriespel, med alla seniorlag igång.
Kul. Nu håller vi tummarna hårt och ser till att vi slipper fler pandemibakslag på ett bra tag.