Att vårdpersonal inom äldreomsorgen skriver till PD är väl ett tecken på att något är väldigt fel. Ändå så görs inget, hur mycket vi än klagar eller påtalar om hur dåligt vi mår över vårarbetssituation.
Inom vår arbetsgrupp så har flera fått söka hjälp, både via Avonova och vårdcentral, för sitt mående, på grund av jobbet.
Vi som valt detta yrke, har gått in i det med vetskap om att det innebär obekväm arbetstid: kvällar, helger, nätter och storhelger. Det har vi inga problem med. Men med det täta schema vi har nu blir vi slutkörda. Vi jobbar med sköra människor som förtjänar det yttersta av oss som personal. Vi jobbar med människor som alla har egen vilja och vill ha olika saker uppfyllda i sitt dagliga liv. Vi försöker uppfylla det, men många av oss känner redan att vi inte räcker till. Det tär på oss psykiskt. Vi jobbar med våra kroppar. De flesta av oss har ont någonstans.
De som står våra äldre nära litar på oss. Att deras nära och kära får det de behöver. När vi som personal skriker oss hesa om att våra scheman gör oss sjuka, att vi inte orkar mer, borde alla reagera. Snart är det din anhöriga som ska ha vår hjälp. Då vill ni att vi ska kunna prestera vårt bästa och kunna ge en god omvårdnad. Ett bra schema är A och O för god personalhälsa. Som läget är nu gynnar det inte någon. Mår inte vi bra så kommer det i slutändan att drabba tredje part, det vill säga de äldre. Vi är stressade och trötta. Att då hantera och ge livsnödvändig medicinering, till exempel insulin, morfinpreparat och hjärtmediciner känns ej bra. Patientsäkerheten blir nedsatt.
I vår arbetsgrupp är vi helt eniga i vad vi tycker. Att vi ska ha rätt till heltid, men med hållbara scheman med chans för återhämtning. Heltid ska inte vara ett krav, utan orkar man inte jobba 100 procent, så borde man få välja sin sysselsättningsgrad. Som vi förstår det jobbar kommunen för att vi alla ska jobba heltid. De kortar nätterna för dem som jobbar natt. Vilket innebär fler nätter och mindre återhämtning i deras schema. Dagpersonalens kvällar blir då allt senare.
Vi har bjudit in vår högste chef till vår arbetsplatsträff och framfört våra åsikter, men vi känner att vi inte blir hörda, utan vi blir klappade på axeln med orden: Ni gör ett bra jobb och ni är viktiga. I stället för att han tar till sig det vi säger: Att vi orkar inte mer. Varför måste vi ha fyra veckors schema med 19 arbetstillfällen och med flera endagsledigheter? Vi nöjer oss inte med svaret ”då kan vi få ut det mesta av er.” Är inte vår hälsa viktig och att vi orkar gå till jobbet?
Är det rimligt att en person som jobbar 75 procent ska ha lika många arbetspass som en person som jobbar 100 procent?
Sen kommer vi till resurspass. Nu har det tillsatts en person som ska styra och ändra om dem, så det passar verksamheterna, det ger det oss ännu mer otrygghet. Dag byts till kväll, arbetspassen förlängs och förkortas utifrån var det fattas personal. Vi blir helt styrda och har inget att säga till om. Vi önskar att varje enhet kan få lägga sina egna scheman utifrån hur just deras verksamhet ser ut. Förr kunde vi byta turer och dagar inom arbetsgruppen för att se till att täckning fanns på arbetsplatsen. Vi kunde då ställa upp med kort varsel och jobba när det fattades personal. Med det schema vi har nu så är den dagen man är ledig helig.
Vi har nu dragit våra rop på hjälp ett steg längre. Vi har skickat in en skrivelse till nämnden tillsammans med underskrifter från 141 anställda från samtliga enheter inom äldreomsorgen. Dag- som nattpersonal.
Vi hoppas de hör och hjälper oss.
En grupp trötta och utmattade undersköterskor