En reflektion om äldreomsorgen! Jag blir inte förvånad över att läsa om vård- och omsorgspersonals upplevelse av de hierarkiska strukturer som organisationen skapar och som upplevs ignorera möjligheten att nu påverka!
Det fanns en tid då upplärt schemaombud, ett per arbetsplats, tillsammans med chef var experten på schemateknik och vad arbetsplatsens lokala vård- och omsorgsbehov behövde som resurs.
Vad, när och hur. Verksamheten mot de behövande styrde schemaläggningen och självklart efter de anställdas förutsättningar. Men som utvecklingen sett ut de senaste cirka sju till tio åren så är det ”systemen” som styr över verksamheterna. De anställda som utför det direkta mänskliga omsorgsarbetet har inte blivit flera, de vårdande händerna och de omsorgsfulla själarna är desamma i antal, sedan många år. Baspersonalen i verksamheterna är beundransvärda, då de fortsatt sliter häcken av sig för uppdraget som anställda.
Att jobba och se att mest resurser används för att tanka systemen, måste fortsatt vara frustrerande. Har själv arbetat inom verksamheten i 40 år, de sista 14 som chef för särskilt boende. Förbättringsarbete handlar inte om stora saker, det handlar om små saker som gör stor skillnad. Själv framförde jag en arbetsmetod till ansvarig nämnd december 2018 med stora utvecklingsmöjligheter och med stort förbättringsresultat. Men organisatoriskt stöd uteblev och styrande politiker ignorerade detsamma trots att politiskt beslut fanns. Mina tre framförda frågeställningarna vid nämndmötet december 2018 kvarstår säkert också i dag att ta ställning till:
1. Hur ska chefer/ledare jobba för verksamheterna då deras fokus ska handla om att jagas av att prestera staplar, diagram, verksamhetsflöden till datasystemen? Ska systemen vara viktigare än verksamhetens kärnuppgift: omsorg och vård?
2. Hur gör man som chef/ledare för att skapa arbetsplatser där medarbetare känner sig stolta och sedda och får respekt för sitt uppdrags värde genom hälsosam arbetskultur?
3. Hur skapas förutsättningar för att växa professionellt tillsammans, att som chef/ ledare få leda och utveckla medarbetarna och inte enbart administrera dem?
Än i dag anser undertecknad att styrningen av vår offentliga förvaltning i högre utsträckning ska baseras på tillit. Medarbetarna, baspersonalens kunskap och erfarenhet ska såklart bättre tas till vara så att välfärdstjänsterna genererar större nytta och kvalitet för medborgarna.
Men praxis är som kommunen gör: ”Den förste bygger upp, den andre förvaltar och den tredje förgör”, cirkeln är sluten, därefter nystart! Så vad är utveckling och förbättringsarbete värt?
Avslutningsvis ges omtankar till er enhetschefer och en varmaste hälsning till er baspersonal inom vård och omsorg som vet, ni är fantastiska, kämpa på, ni är guld värda och vad vore verksamheten utan er?
Ingela