Snart är det jul igen. Nyss var det juli. Med några år på nacken känns det som om åren snurrar allt fortare, och tankarna på vad som varit kommer allt oftare.
De första jularna jag minns från min barndom firades i Betelkapellet i Åmål (numera Baptistkyrkan). Min fars syskon Oskar och Maja bodde i en övervåning där på två rum och ett litet kök. De var vaktmästare i kyrkan. När fastern Elin, som drev bageri och något så modernt som catering i Borås, kommit med tåget på julaftonens eftermiddag, drog det ihop sig till julklappsutdelning. Men när jultomten kom hade Oskar alltid av någon anledning gått ner i källaren för att lägga in i pannan.
Som sagt, tankarna på vad som varit kommer allt oftare. Nyligen läste jag Per Wästbergs senaste essäsamling ”Hyllningar” (Wahlström & Widstrand) som jag köpt i den välsorterade bokhandeln i Åmål. Slå vakt om denna bokhandel! Wästberg skriver bland annat att han aldrig spelat bridge eller sett på Melodifestivalen. Det slår mig att det har jag heller aldrig gjort. Och på tal om vad jag aldrig gjort fick jag en gång av hustrun ett tidningsklipp där det stod: Du skall inte tro att du är någon därför att du aldrig varit på Mallorca.
Såvitt jag kan minnas har jag däremot, till skillnad från ett nyutnämnt statsråd, alltid betalt räkningarna i tid. Senast betalade jag bland annat Vattenfalls räkning om elöverföringen för november. Vattenfall har monopol på ledningarna i Tydje. För 2987 överförda kilowattimmar betalade jag 729 kronor. Staten drog till med energiskatt och moms på skatten. Det blev 1624 kronor. Det mesta är med andra ord skatt. Och skatt på skatten. Detta betyder att det är riksdagen som har makten att förvärra eller dämpa konsekvenserna av prisökningen på den europeiska energimarknaden. Till kostnaden för överföringen kom förstås också själva elkostnaden: drygt 3800 kronor. Med moms igen!
Alla har nog inte koll på hur det förhåller sig med energiskatten. Och inte heller på hur skattemedel i allmänhet används. I Australien får alla skattebetalare varje år en redogörelse för hur många dollar av deras inbetalda skattemedel som gått till exempelvis försvar, vägar eller till att betala räntekostnader för statens lån.
En näringslivshöjdare ställde för några år sedan den ökända frågan ”vad f-n får jag för pengarna.” Svaret för de flesta av oss är antagligen att vi får rätt mycket. Särskilt när vi behöver sjukvård. Men det hade inte skadat att få det svart på vitt.
Lennart Widing
hovpredikant Tydjebyn