Filmrecension: Charmig men otillfredsställande julfilm

Vanna Rosenberg och Mikael Persbrandt kliver in i varandras drömmar i Peter Dalles nya julfilm "Tills solen går upp", där en mystisk bok ska bädda för riskfri otrohet.

Men trots fina beståndsdelar uteblir filmmagin.

Julfilmernas tid är här och receptet kan verka enkelt: några famnar snö, två par ögon som möts över travar med paket i den stressiga julhandeln, några droppar magisk realism. Krydda med humor efter smak, och voilá – en ångande full biograf på jul.

Men liksom all kokkonst ligger hemligheten i handlaget. Det gäller att balansera romantiken med mystiken och inte låta julmyset slå över i reklamfilmsklyschor. Ett felsteg, och sufflén förvandlas till äggröra.

Peter Dalles nya film "Tills solen går upp" har många fina ingredienser. Här finns gammal kärlek som slår till med ny kraft när det forna paret Peder och Hanna (Mikael Persbrandt och Vanna Rosenberg) snubblar över varandra i Stockholms julvimmel efter 20 år isär. Här finns mysiga miljöer, dråpliga scener och en kittlande magisk premiss – slå dig ner framför brasan så ska du får höra:

Peder har fått en mystisk bok i sin ägo – författaren ska ha varit en lärjunge till Nostradamus. Den visar sig vara en magisk manual till hur man lättar på förlåten mellan verkligheten och drömmarnas värld. Med hjälp av en mystisk trollpacka i Gamla stan lyckas han tyda den uråldriga texten och bjuder in Hanna i sin plan: att de ska undvika att vara otrogna mot sina äkta hälfter (Helen Sjöholm och Peter Dalle) genom att bara mötas i sina drömmar.

Det finns mycket att tycka om i den här filmen, från det charmiga magiska anslaget till de kolsvart komiska ögonblicken på Peders jobb i finansbranschen, där odrägliga unga kollegor (Björn Gustafsson och Filip Berg i fin form) använder kontoret till alltmer vansinniga fritidsaktiviteter. Inte minst är det gripande att se Mikael Persbrandt våndas över åldrandet och kroppens förfall.

Problemet är att allt detta känns som bitar från olika filmer. Orkestern stämmer upp instrumenten men kommer aldrig i gång med symfonin. Allra värst är det gravt otillfredsställande slutet. Filmskaparna har helt glömt (den inte särskilt hemliga) nyckelingrediensen för en lyckad julfilm: ett crescendo som får publiken att lämna biografen med en varm känsla i magen.

Karin Svensson/TT