När jag var yngre var det som om tiden stod stilla när det var OS. Inget annat existerade. Nu känner jag noll temp inför spelen – men ska vi tippa på att jag sitter där ändå, när det hettar till?
Jag vet inte om det beror på stigande ålder och därmed vidhängande mognad eller den politiska debatten. Eller om rent av hänger ihop med farsoten covid-19. Men inte känns det som förr med OS.
Nu känns det bara fel.
Pekings tidszon och tv-sändning i betalkanaler med reklam bidrar också till temperatursänkningen.
Attans också, nu när Sverige väntas skörda fler medaljer än nånsin. Jag var som hetast på vinter-OS när vi tog två brons i Innsbruck 1976. ”Bara” en medalj för Stenmark och så Benny Södergren, minns ni honom?
OS hade förresten avgjorts i Innsbruck bara tolv år tidigare. De spelen invigdes den 29 januari 1964. Varför vet jag det? Jo, samma dag föddes min sambo.
Polisen i Katrineholm fick ett annorlunda larm i förra veckan. Flera hörde av sig om en granne som förde väsen och vägrade skruva ner. Men det var inte hårdrock eller punk i högtalarna.
Personen i fråga hade däremot dragit på en ljudbok i full volym.
När polisen anlände vägrade bokslukaren fortfarande öppna dörren, men stängde i alla fall av uppläsningen.
Ska vi tippa på att det var Reine Brynolfsson som läste?
I sista stund ändras titeln ”En man som heter Ove” inför inspelningarna av den amerikanska långfilmsversionen. Nu ska surgubben heta Otto.
Jag vet av egen erfarenhet att amerikanerna inte kan uttala ”Ove”. De vrider nästan käken ur led i sina försök.
Inga hjältar – inte ens antihjältar – heter Ove i filmens värld. Ove Sundberg i Solsidan, Ove som är lite eljest i Jägarna, Berts sköldpadda heter Ove...
Ja, ni hör.
Absolut bästa turistnöjet – alla kategorier, alla platser i hela världen – är förstås att sätta sig på det kafé eller den pub som lokalbefolkningen använder. I helgen var vi på minisemester i Värmland och hamnade i Arvika, på Konditori City. Där satt jössehäringera och ljög. Och det var helt underbart.
Apropå Arvika. I historierna om Elis i Tasere är Elis oftast på väg nånstans på sin cykel. Den här gången var han bjuden på släktträff mitt i vintern. Han hade bara träskor och hälarna lyste röda av kyla. Varpå han fick en sträng tillsägelse om att han for runt utan strumpor.
”Nog har ja strömper”, svarade Elis. ”Men di setter längre fram.”