Shahad Ali Mohamed: Borta bra men hemma bäst, men var är hemma?

”Irak var fult på långt håll, men det var det vackraste jag sett på nära håll.”

”Skrik inte på din mamma så där!” ropade kvinnan som har varit med mig genom hela mitt liv.

Jag sätter på mig tröjan ovanpå min t-shirt och kollar tillbaka mot henne.

”Om du inte fattar vad som pågår med mig så kan du lika gärna sluta låtsas som att du gör det. ” Min ton har nu sänkts och jag ställer de stora resväskorna utanför vårt sovrum innan jag går ner för trapporna in till vardagsrummet.

Mammas sorg har nu lagt sig över mig, som ett extra lager av hud på mig när jag ser henne sitta ner på en av sofforna bredvid mig.

Jag sitter på soffan och vänder mig om mot min släkt som sitter i de andra gröna lädersofforna bredvid. Alla kollar tyst ner på golvet med tårar rinnande ner för kinderna.

Det här var min första gång i Baghdad. Det är som en helt ny värld. Vädret, affärerna, maten, människorna är helt olika jämfört med Sveriges.
Shahads novell fångar både lärare och kompisar – sprids till hela Kristinebergskolan

Att vara född i Irak men sedan flytta till Sverige har alltid haft en stor påverkan på mig, det är som att jag inte har ett hem. Att ha ett rött pass men ändå bli kallad för blatte varje dag får mig att känna mig själv som ett objekt.

Det här var min första gång i Baghdad. Det är som en helt ny värld. Vädret, affärerna, maten, människorna är helt olika jämfört med Sveriges. Jag åkte hit på semester och för att träffa min släkt i två månader.

Mina ögon vandrar till klockan och jag räknar minuterna till att det slår 11.00.

Al Sarai antikmarknad i Baghdad.
Al Sarai antikmarknad i Baghdad. Foto: Hadi Mizban

När släkten brukar fråga mig om Sverige så verkar det alltid som att de är så fascinerade av att bo i Europa. Där får de slippa värmen, bättre ekonomi, bättre framtid för deras barn, bättre politik, säkrare land. Det är rena skandinaviska drömmen i deras ögon. Det de inte vet än är att det ser snyggt ut väldigt långt ifrån, men allt är fult på nära håll.

”Har ni packat klart allting?” frågar min moster snyftandes.

”Ja.” Mammas suckande och darrande röst hörs ut genom hela vardagsrummet. Ingen vill kolla mig och mamma i ögonen, och jag fattar det.

Jag brukar sitta uppe sena nätter och fråga mig själv, vart är hemma?

”Jag ska gå och ställa alla väskorna vid porten,” mumlar morfar med en skarp ton.

Släkten ställer sig upp och alla förbereder sig för en gråtfest. En efter en så kramas vi och viskar våra sista ord till varandra.

Här i Baghdad så tittade ingen på mig två gånger. Jag blev inte sedd som en svensk, här så var jag en irakier som alla andra. Jag vet inte om det var för att jag kan tala flytande arabiska med en utmärkt irakisk dialekt eller om det var för att de bara ville vara snälla.

Mammas mobil plingar och ett SMS kommer upp på hennes skärm.

”Det är dags.” Mamma ställer sig upp och nickar mot mig.

Jag sväljer mina tårar och ställer mig sakta upp. Släkten ställer sig upp och alla förbereder sig för en gråtfest. En efter en så kramas vi och viskar våra sista ord till varandra. Morfar är nere utanför porten och hjälper vår taxi med alla våra väskor och jag hör hur han grymtar när han bär upp dem.

Men ville jag verkligen gå härifrån? Ville jag verkligen tillbaka till mitt så kallade hem?

Min gåshud sticker ut

Jag och mamma går mot dörren med mina kusiner och min moster bakom oss som ska ge oss ett sista hejdå.

Mitt blod kokar innerst inne, min gåshud sticker ut som spetsar mot mamma.

Mamma öppnar dörren, sedan öppnar hon porten försiktigt och jag tar små steg efter henne. Hennes blick har inte lyfts från marken i en enda sekund sedan vi satt i vardagsrummet. Hon går fram till morfar och kollar till att alla väskorna ligger i bagaget.

”Sätt dig i bilen gumman,” säger hon till mig.

Jag går fram till bildörren, tar ett hårt grepp om handtaget och kollar mot henne och sedan tillbaka mot min släkt.

Gatuvimmel i Kadhimiyadistriktet i Baghdad.
Gatuvimmel i Kadhimiyadistriktet i Baghdad. Foto: Hadi Mizban

Där svenskar bor kallas det för stan, där vi bor kallas det för orten. När svenskar stjäl anses det som snatteri, när vi stjäl anses det som rån. När svenskar argumenterar kallas det för tjafs men när vi gör det så kallas det för bråk och vi blir problematiska i deras ögon.

Det känns som att jag har flytt verkligheten och nu så måste jag vakna. Men vill jag någonsin vakna? Vill jag ångra mig för resten av mina tonår?

Borta är bra men hemma är bäst, men det som jag har lärt mig nu är att Baghdad har varit mitt hem från hela början och inte Sverige.

”Mamma jag glömde min mobil inne i det andra vardagsrummet!” ropar jag och släpper snabbt taget.

”Men skynda då för vi har inte så mycket tid,” nickar hon åt mig och sätter sig i framsätet bredvid taxichauffören.

Jag skämdes att kalla Baghdad mitt hem framför mina föräldrar för att det tog dem blod, svett och tårar att ta mig hit till Sverige, jag ville aldrig erkänna det för mig själv för då skulle jag vara en otacksam person.

Snabbt och smidigt så trycker jag mig in genom alla mina kusiner och jag känner hur deras blick fastnar på mig. Jag springer mot dörren som leder till det stora vardagsrummet som vi brukar använda för gäster och rycker upp dörren. Springandes så känner jag hur pulsen ökar mer och mer desto närmare jag kommer till bakdörren.

Jag skämdes att kalla Baghdad mitt hem framför mina föräldrar för att det tog dem blod, svett och tårar att ta mig hit till Sverige, jag ville aldrig erkänna det för mig själv för då skulle jag vara en otacksam person. Men sanningen svider och man kan inte gömma sig från verkligheten för evigt.

Bli inte påkommen bara.

En fiskare på floden Tigris i solnedgången.
En fiskare på floden Tigris i solnedgången. Foto: Hadi Mizban

Jag låser upp dörren nerifrån, men när jag försöker låsa upp uppifrån så når jag inte, så jag börjar hoppa hastigt, med ingen oro över vilka smälljud mina fötter ger varje gång de nuddar golvet.

Kom igen då, lås upp!

Jag känner hur svett rinner ner från min panna ner till kinderna och hakan. Varje gång jag blev blöt på hakan så påminde det mig om sommaren, när man åt skivade vattenmeloner och vätskan från frukten rann ner från munnen till hakan och så blev man alldeles klistrig.

Jag torkade snabbt av svetten med min tröja och fortsatte.

Det som min släkt ser som lyxiga hus, lyxiga butiker, skandinavisk mat, bra skolgång ser vi som de fina husen där endast de rika svennarna bor, de dyra butikerna som fick stänga ner för att de blev rånade flera gånger, den äckliga skolmaten, skolorna med två olika världar mellan ”pappa betalar-svennarna” som lyssnar på Zara Larsson och blattarna från ghettot som bor i de gamla lägenheterna och lyssnar på 1.Cuz, eleverna som beter sig för moget för sin ålder, eleverna som har ingen respekt för sina lärare och landet där våldtäktsmän får pengar efter att våldtagit oskyldiga kvinnor.

Ett lågt klick kommer ut, jag kollar på den stora bruna dörren och greppar på handtaget som om det hängde på mitt liv och drog tungt upp den.

Varför väger den så mycket? Det är inte som att den är gjord av sten!

Bilar forsar fram och tillbaka

Jag springer ut efter att jag har lyckats få upp den tunga dörren och rusar fram till bakgrinden. Mina händer lägger sig ner på den vitfärgade metallen, jag drar ner låset som också gör ett klickljud.

Bilar forsar fram och tillbaka framför mina ögon med starka ljus, jag känner hur ett leende brer ut sig från öra till öra på mig.

Förlåt mamma.

Det som jag aldrig insåg var att mamma har också fel ibland, hon är precis som mig förutom att hon har levt 31 år mer än mig. Men hon kan inte heller se framtiden eller veta vad som är rätt eller fel.

Jag stoppar in mina händer i fickorna och börjar gå längst trottoaren.

Nu så fick jag se alla färgerna jag inte kunde se förut.

Sociala medier och skolböckerna har alltid fått det att se ut som att i Mellanöstern så är det bara krig, ISIS, förstörda byggnader, fattiga familjer och problematiska presidenter. De har aldrig sett oss för våra riktiga färger. Det är som att de väljer att vara färgblinda.

Irak var fult på långt håll, men det var det vackraste jag sett på nära håll.

Det här är mitt hem.

Publicerad:

Artikeltaggar

IrakLitteraturMänskligt