Åmål har tagit emot över 60 flyktingar från Ukraina sedan krigsutbrottet – grannkommunen Säffle inte en enda. Skillnaden stavas Vitaliya Zakreva som hjälpt sina landsmän att fly till Åmål och varit en viktig pusselbit i flyktingmottagandet.
– Jag känner ett stort ansvar för ukrainarna som flytt hit, eftersom det var jag som bjöd hit dem, säger hon.
Vitaliya Zakreva bläddrar fram en bild på mobilen som visar förödelsen efter att en bomb träffat grannhuset hemma i Kiev. Bilden är tagen en vecka tidigare, av hennes mamma som fortfarande bor kvar i området.
– Den vägen brukade vi gå när vi skulle till förskolan, säger Vitaliya Zakreva och pekar på en gångväg mellan höghusen.
Hon pratar om Putin, Volodymyr Zelenskyjs brokiga väg till makten i Ukraina och om hur hennes hemland moderniserats den senaste tiden.
Med en universitetsexamen i internationella relationer har hon många funderingar och teorier kring kriget. Att Ukrainas närmande till Nato skulle vara den verkliga orsaken till invasionen tror hon inte på.
Stora framsteg
Vitaliya Zakreva tror snarare att en av orsakerna kan vara de framsteg Ukraina gjort den senaste tiden. Att landets modernisering, demokratiska framsteg och den växande ekonomin kan ha stressat och pressat Ryssland.
– Vi är som en nagel i ögat för de andra länderna och deras ledare runt omkring. Deras folk kollar på oss och ser hur vi gör revolution. Då kanske folket där också tänker att de vill göra det, säger Vitaliya Zakreva.
Några frågor behöver inte ställas, hon har så mycket att säga ändå. Och det är först när hon kommer in på hur kriget drabbade henne personligen, och förändrade allt över en natt, som orden stockar sig för henne.
– Jag tyckte om varenda sekund av mitt liv i Ukraina, allt var så perfekt.
Vi kände oss inte säkra där. Det enda skyddet som jag känner mig helt trygg med är det från min man, så vi ville fly till honom.
Sedan ett par år tillbaka har hennes man, Roma, arbetat som kock i Sverige, på bland annat Dalslands skafferi i Åmål. Då barnen bara hade träffat sin pappa ett fåtal tillfällen de senaste åren hade paret börjat prata om att Vitaliya och döttrarna skulle flytta efter maken till Sverige.
Så sent som dagen före krigsutbrottet, den 23 februari, diskuterade famijen en eventuell flytt. Men Vitaliya var inte beredd att ge upp allt hon byggt upp i hemlandet och sitt jobb som finansrådgivare. Hon kunde sträcka sig så pass långt att hon var beredd att flytta till Sverige på prov, att jobba på distans och besöka hemlandet med jämna mellanrum.
Förutspådde kriget
Samma kväll ringde en av hennes närmaste vänner och berättade då om ett rykte hon nåtts av – att kriget skulle börja dagen därpå.
– Är du galen? frågade jag henne.
– När vi pratades vid nästa dag bad jag om ursäkt för att jag inte hade trott på henne.
Vännen som förutspådde kriget har flytt till Israel, en annan vän befinner sig i Österrike. Vännerna har spritts för vinden.
Natten efter telefonsamtalen började bomberna falla över hemstaden – inte långt från det höghus i centrala Kiev där Vitaliya Zakreva befann sig med sina två döttrar i lägenheten på tionde våningen.
Hon väckte sina två döttrar och berättade att kriget hade börjat.
– Gråt inte, skrik inte, allt kommer att bli okej, sa jag till dem.
Min mamma försökte få oss att stanna. Låt oss vara tillsammans, det kommer att bli bra, sa hon. Man reagerar olika vid hot, en del vill stanna och slåss och en del springer. Min reaktion var att springa.”
Hon uppmanade döttrarna att plocka ihop sina viktigaste tillhörigheter för att snabbt kunna fly om det krävdes. En av döttrarna älskar att måla och plockade ihop sina målargrejer. Den andra – prinsessan som Vitaliya kallar henne – slängde snabbt ner ett läppstift och en tiara i sin lilla väska.
– Vi kände oss inte säkra där. Det enda skyddet som jag känner mig helt trygg med är det från min man, så vi ville fly till honom.
Ville fly direkt
Vitaliya Zekreva var beredd att fly landet direkt men behövde lösa transporten då de något år tidigare sålt sin bil. Hon tog kontakt med sin mans syster, vars familj ägde två bilar, men den familjen var inte redo att fly.
Då flyktplanerna verkade gå i stöpet började hon istället att leta efter ett skyddsrum.
– Men allt var stängt. Det verkade inte som att någon var beredd på det här.
De första dagarna saknades officiell information och hänvisningar till var medborgarna skulle söka skydd. Familjen tog sig till ett gym som Viatliya hade medlemskap hos.
– Det fanns omklädningsrum i gymmets källare, det kändes säkert.
Bara ett par timmar senare fick de besked om att gymmet skulle stänga och de tvingades söka sig vidare – samtidigt som de hörde hur bomberna föll utanför staden.
Senare samma dag, när det började mörkna och kylan trängde sig på, sökte de sig motvilligt tillbaka till lägenheten på den tionde våningen. De barrikaderade sig i barnens rum och satte madrasser för fönstren för att skydda sig mot eventuellt glassplitter.
– Jag la mig ytterst, med ryggen mot fönstret för att skydda barnen.
Planerade flykten
Efter en, under förutsättningarna, okej natt fortsatte flyktplaneringen nästa dag. Hon kontaktade vänner för att samplanera en flykt. Tågresorna ut ur landet var fullbokade de närmsta dagarna. Istället lyckades en av vännerna få loss en bil och erbjöd Vitaliyas familj att följa med.
– Min mamma försökte få oss att stanna. Låt oss vara tillsammans, det kommer att bli bra, sa hon. Man reagerar olika vid hot, en del vill stanna och slåss och en del springer. Min reaktion var att springa.
Planen var att ta sig till Sverige och Åmål, där de hade kontakter. De planerade flyktvägen noga. För att undvika köerna på de stora vägarna valde de istället småvägar. Tre dygn efter att de lämnat Kiev anlände de till gränsen mot Rumänien.
– Det var mycket längre köer vid Polens gräns så vi valde att åka till Rumänien.
Efter lite strul vid gränsen mellan Rumänien och Ungern, till följd av att Rumänien inte ingår i Schengenavtalet, flöt resan på fint norröver, genom Ungern, Slovenien och Polen. I Polen mötte maken Roma upp. Familjen var återförenad.
Fick lägenhet
Maken Roma hade lämnat säsongsjobbet i Åre för att kunna vara tillsammans med familjen i Åmål, där de omgående fick tillgång till en lägenhet. Makens arbetsgivare, Rebecca Svenhage på Dalslands skafferi, tömde snabbt sin lägenhet och upplät den åt familjen.
– Rebecca har gjort så mycket för oss. Vi är så tacksamma för det, säger Vitaliya.
Vitaliyas familj var några av de första ukrainarna som anlände till Åmål efter krigsutbrottet i hemlandet. Efter det varma mottagandet tillfrågades Vitaliya om hon kände fler ukrainare som behövde skydd. Hon vidarebefordrade inbjudan på sina sociala medier och snart började landsmännen höra av sig till henne. Snart anslöt ukrainska vänner, arbetskamrater och grannar till Vitaliya till Åmål. Väl på plats har hon stöttat sina landsmän i allt från kontakter med Migrationsverket till boende.
– Jag känner ett stort ansvar för dem eftersom det var jag som bjöd hit dem.
Hjälper till att tolka
Hon är spindeln i nätet och fungerar som en brygga mellan svenskarna och ukrainarna. Tack vare sina goda engelskakunskaper har hon fått agera tolk för flera av sina ukrainska vänner.
– Nu är vi alla tillsammans här. Vi stöttar och hjälper varandra och är som en stor familj. Det är så mycket enklare att vara i ett nytt land när man har så mycket folk hemifrån omkring dig.
Hon försöker även sträcka ut en hand till dem som valt att stanna i hemlandet. Företaget hon jobbar på har under kriget ställt om från att sälja försäkringar till att bistå med humanitär hjälp.
– Vi har mer än 150 kontor runt om i Ukraina och precis efter att kriget startade ställde vi om. Vi försöker, med hjälp av andra länder, organisera hjälpinsatser i Ukraina.
Allt arbete du lägger ner, är det ett sätt att bearbeta det som händer i hemlandet?
– Ja, absolut så är det också. Under krigets första två dagar kunde jag varken äta eller sova. Det var en märklig känsla. De var som att jag förstod allting, men lyckades inte göra något. Andra gången jag kände likadant var när vårt område bombades i Kiev och jag visste att min mamma bodde kvar där.