Många beskriver gymnasieåren som en av de bästa tiderna i livet. Årets studenter beskriver en annan verklighet med inställda aktiviteter, distansundervisning och begränsat socialt umgänge på grund av coronapandemin.
Karlbergsstudenterna Emma Stenegren och Karen Macwange ger en bild av pandemiåren på gymnasiet.
– Det hade varit jättekul att få uppleva den här gymnasietiden som alla pratar så positivt om, men vi får i alla fall ta studenten ordentligt, säger Karen MacWange.
Årets studenter är den årgång som drabbats hårdast av coronapandemin under gymnasietiden. Den första terminen och större delen av den sista under gymnasietiden var något så när ”normala”, utan restriktioner, men åren däremellan har präglades starkt av coronapandemin.
Ingen, vare sig Anders Tegnell, lärarna eller eleverna förstod till en början vidden av pandemin, säger Karen MacWange och Emma Stenegren när vi ses på Karlbergsgymnasiet dagarna före studenten.
– Det första vi fick höra var att vi skulle vara hemma i två veckor och att vi sedan skulle komma tillbaka, säger Emma Stenegren, som tar studenten från ekonomiprogrammet.
– Många tyckte att det var lite coolt i början, att inte behöva gå till skolan utan att man kunde plugga hemifrån, säger Karen McWange, som har läst samhällsvetenskapsprogrammet.
Stort socialt vakumm
Den första tidens upprymdhet över den nya studieformen övergick snart i tristess och ett stort socialt vakuum. När restriktionerna lättades och eleverna återvände till skolan fick de börja om och börja bygga upp relationerna igen, beskriver de. Det är först nu, under vårterminen i trean, som de upplever att de har fått en fin sammanhållning i klassen.
– Jag tycker att det har varit riktigt tråkigt. Man har ju missat hela gymnasietiden på ett sätt. Det känns som att jag inte känner halva gymnasieklassen, säger Emma Stenegren.
– Jag tror att de flesta känner så, det var precis likadant i vår klass. Det är tråkigt för man har ju hört tidigare elever som har pratat om att gymnasietiden ska vara riktigt rolig liksom. Och så har vi spenderat mer än halva vår gymnasietid hemma med distansstudier, säger Karen MacWange.
Vad har ni saknat mest under pandemin?
– Att vara mer med klassen, att få den gemenskapen. Och alla aktiviteter i skolan. Det har kommit två årskullar nu som inte ens vet vad elevkåren gör, säger Emma Stenegren.
Att årets kull åtminstone får fira studenten fullt ut, utan restriktioner, till skillnad från de två senaste årens studenter, är något av en tröst.
– Så har jag tänkt. Jag har verkligen sett fram emot den dagen, säger Karen MacWange.
Vad har pandemin gjort med er som personer?
– Det positiva är väl att man har blivit mer självständig. Man har lärt sig att hantera olika situationer på ett bättre sätt. Men samtidigt har det tagit lite på det psykiska måendet. Man har inte kunnat ha de sociala relationerna man brukar ha, säger Karen MacWange.
Upplever ni att personer i er ålder tog pandemin på allvar och följde restriktionerna?
– Sommaren 2020 levde vi på som vanligt för smittan hade knappt kommit till Åmål då, men efter det började man ta det mer på allvar, säger Emma Stenegren.
Lärarna har gjort det bästa av situationen och varit flexibla i samband med distansundervisningen, menar de. Ändå upplever de att många haft problem med rutinerna under den här tiden.
– Många har svårt att komma igång och känna sig motiverade när de inte har varit runt människor som kan stötta en, säger Karen Mcwange.
– Vissa dagar kändes det bara som att man gick upp, satte sig vid datorn och sedan smällde igen datorn och gick och la sig igen. Det kändes som att allt blandades ihop, man visste inte vad som var som var skola och fritid till slut, säger Emma Stenegren.
Distansundervisningen passade vissa elever, tror de, men de upplever att en majoritet av eleverna har presterat sämre på grund av pandemin.
– Det har varit hemskt för vissa. En del har legat och sovit hela dagarna bara för att de kan, säger Emma Stenegren.
Kan ni se att det har kommit något bra ur pandemiåren?
– Det är väl i så fall att man har fått skapa sina egna rutiner. Man var ju tvungen att försöka hitta egen motivation och arbeta självständigt, säger Karen McWange.
– Det är en livserfarenhet, att det kan bli så här, säger Emma Stenegren.
Rycker in i lumpen
Efter nio år i grundskolan och tre år på gymnasiet är de nu fria att forma sin egen framtid.
Emma Stenegren siktar på att jobba en tid efter studenten. I sommar kommer hon att jobba på Ica i Åmål. Vad hon ska göra längre fram vet hon inte än.
Karen MacWange jobbar en månad efter studenten och rycker sedan in i lumpen i mitten av juli, som sjukvårdssoldat i Göteborg.
– Det är något jag har velat göra länge. De elva månaderna i lumpen kommer att ge mig tid att tänka på vad jag vill göra sedan. Jag vet att jag vill plugga vidare men vet inte till vad än, säger hon.