Shahad Ali Mohamed: "Du är min, min lilla katt"

Åmåls mest litterära vecka pågår. 15-åriga Shahad Ali Mohamed från Åmål kommer under Bokdagar i Dalsland att ta emot årets skrivarstipendium för unga och läsa sin vinnarnovell från scenen. I samband med detta bjuder hon här på en nyskriven text. Det är inte en skildring av en händelse som hon själv varit med om, utan hon gestaltar känslor och berättelser, egna och andras, för att lyfta ett allvarligt ämne som hon tycker borde diskuteras mer.

"Du, tjejen där!" ropar en mörk och upphetsad röst som jag kände igen så väl. Jag kände inte igen den för att jag kände självaste personen, utan det finns en annan orsak.

Jag fortsätter gå längs trottoaren i hopp om att den rösten och alla andra grälen, skriken inte var riktade mot mig. Jag försöker gömma mig i skuggorna från sommarmörknaden som endast brukar vara i några timmar.

Mina öron fångar ljudet av glasflaskor som slår mot varandra, högljudda skrik, skratt och de slabbiga orden som kommer ut ur deras munnar som om deras käkar vägde flera kilo och de inte kunde hålla upp dem.

Jag börjar ta större kliv framåt även om trötthet och smärta skjuter mig i vristen. Jag kollar runt i fönster till olika okända hus, kanske några ljus är på och någon kan hjälpa mig ifall något händer.

"Vi ropade ju på dig!" ropar en annan röst skrattandes i fullhet och fumlande som kom närmre och närmre. Hans tunga steg slog mot marken lika hårt som mitt hjärta slog mot mitt bröst.

Jag har alltid klagat på hur ljust det är under natten under sommaren. Jag har alltid hatat att det blir så ljust ute under sommaren även under den sena kvällen. Men nu bad jag till anden som förflyttar sig över mig med hela hjärtat att ljuset skulle kunna komma fram och rädda mig.

Jag är fortfarande långt bort från stan, det finns ingen chans att jag hinner ifrån dem om jag inte springer. Spring, spring bara så slipper du dem. Deras röster höjs ännu högre, och i en blandning av ylningar och gräl så börjar jag förstå att de blir arga för att jag inte svarar. Jag vill svara. Jag vill skälla ut dem och skrika mot dem ända tills de försvinner eller tappar öronen helt, men ingenting kommer ur min mun och jag vågar inte titta bakåt heller. Det känns som att någon har sytt ihop mina läppar.

Alla tre verkar vara män i 40-50-årsåldern med tanke på att de är så snabba och kunde hinna ikapp mig. Men varför ville de komma ikapp mig så mycket? Vad är det de vill mig?

"Vad är ditt problem för i helvete?" vrålar en av dem i oklarhet. Jag hör hur en av flaskorna ramlar mot marken strax bakom mig och spricker. Jag hoppar till snabbt och börjar springa. Spring! Kolla inte bakåt!

Jag springer så snabbt jag orkar, men det gör de också. Deras steg letar sin väg mot mina som om det vore en tävling som jag vet jag kommer att förlora, för jag gör alltid det.

De fortsätter gapa massor av olika ord, i ett försök att fånga min uppmärksamhet.

Deras ord krälar sig in i mina nerver och muskler tills jag inte ens kan röra mig ordentligt längre. Mina ben skakar så mycket att jag börjar snubbla omkring. Snälla, funka för min skull nu!

Deras röster börjar låta mindre och mindre. Som om de vore så långt bort från mig. Jag tar ett djupt andetag och saktar ner för att fånga tröttheten. Jag lägger lite fokus till det som de pratar om med varandra även om deras röster är långt borta.

Jag börjar känna mig lite lugnare och är inte lika rädd. Det var kanske bara ett sammanträffande till slut. Jag tänkte kanske bara för mycket på det.

Jag försöker lägga så mycket fokus jag kan på det som de säger även ifall deras röster är långt bort från mig. Jag vill veta vad de tänker på, vad medelålders män tänker på efter en lång kväll av festande.

De pratar om olika tjejer de har varit ihop med, deras utseende, deras kroppar men inte en enda gång hör jag dem nämna något om en tjejs personlighet.

"Jag kommer ihåg en gång när jag lyckades fånga en liknande tjej som henne inne på en bar ett par år sedan" skrattar en av dem högt i stolthet.

Precis när jag hör de orden så råkar jag ta ett steg av trottoaren och förlorar all min balans, ner mot marken. Jag tar emot marken med händerna först, skrapandes mot några grusbitar och både mina knän ner.

Jag lutar mig bakåt tills jag landar på svanskotan och kollar ner till mina knän för att se ifall några sår redan lagt sig. Mina knän har börjat blöda, och det är inte lite blod heller. Skinnet på mina händer är skrapat så mycket att det har rivit upp sig och det ser ut som en karta. Täckt av sitt lilla hav, mitt blod. Jag tittar ner på mina händer och mina knän, då känner jag den brinnande känslan man alltid får när man har skrapat sig. Smärta är nästan som ett smaksinne. Ibland kan man känna det direkt och ibland kan man känna det på slutet när man har tuggat i sig tillräckligt mycket så att man börjar må illa. Smärta är något vi är beroende av, precis som mat. Om vi inte känner smärta är vi omänskliga. När vissa personer känner sig överväldigade som att allt går fel för dem så är smärta en sorts trygghet för dem. För andra är det mat som är deras lilla hem. När de känner sig psykiskt trötta, skadade eller brutna så äter de för att svälja alla sina känslor ner till sin mage tillsammans med maten. Jag ställer mig upp igen, med blicken ner mot mina händer. Jag söker efter någon smuts som jag kan ta bort som har hamnat i mina händer och då känner jag en stark arm dra mig bakåt från håret. Jag flämtar högt och innan jag ens hinner reagera dras jag så hårt att jag återigen ramlar ner mot marken. Men greppet om mitt hår blir bara hårdare. Min kropp har jag ingen kontroll över i det ögonblicket, mina ögon fastnar på ett moln i himlen.

"Kolla in den här gulliga katten" fnissar den som skrek först till mig när han sätter sig ner på huk framför mig. När jag först såg dem tänkte jag att de säkert stank av alkohol och cigaretter och nu blev det bekräftat framför mina ögon i rått uttryck.

"En riktig skatt som vi har hittat här!" ropar den andra som håller i mitt hår. Jag försöker bryta mig loss flera gånger, om och om igen. Jag drar mina armar i full kraft och sparkar med benen så hårt jag kan, men inget funkar. Deras händer håller ett stabilt grepp om mig och min kropp. Skrik, skrik! Kanske någon hör dig i ett av husen! Mannen framför mig som höll om mina ben sätter sig ner på mina knän. Han river upp olika delar av kjolen som jag köpte tillsammans med mamma före skolavslutningen. Han river upp kjolen som jag letade efter i varenda butik och på varenda webbsida. Han river upp kjolen som var så dyr att mamma fick spara i flera veckor för att kunna köpa den till mig. Han river upp kjolen som fick mig att hoppa upp och ner när jag såg den på mig i spegeln för första gången, och han river upp mitt hjärta i tusen bitar.

Snälla hjälp mig. Jag vet inte vad eller vem som är över mig, men om du hör mig snälla hjälp mig! Jag öppnar munnen och börjar skrika alla sorters saker. Jag vet inte vad jag säger, jag kan inte höra mig själv längre heller för allt ljud kvävs av en hand. En blandning av alla mina känslor ryser i mig så starkt men dovt att jag inte kan röra mig mer. Denna rysning består av rep och ormar som håller fast mig till marken och sätter sig bara tätare runt min kropp som antingen kommer att bita till mig riktigt hårt eller lämna mig blödande innerst.

"Nu ska vi få se" mumlar han som satte sig på mina knän, som nu förflyttar sig högre upp till mina lår. Mina ögon stänger ihop sig. Jag vill inte se vad som händer mig. Mina ögon drunknar i salt vatten som bränner sig ännu mer i mig, men jag tänker ändå aldrig öppna dem. Jag känner hur mannen försöker dra av mig mitt vita linne snabbt, innan de blir påkomna. Hans äckliga, stora fingrar smeker min hud när han lyckas dra upp det tillräckligt högt så att mina bröst syns under mina underkläder. Hans beröring lägger ifrån sig sår på min kropp. Sår som är osynliga för andra, men sår som bara jag kan se. Sår och ärr som aldrig kommer att läkas, även om jag sliter av huden eller får ny hud.

Är det mitt fel? Är det mitt fel att för att jag väljer att ha på mig korta eller fina kläder för mig själv? Gjorde jag något som fick dem att tro att jag flörtade med en av dem? Varför ska jag behöva känna mig så otrygg i dagens samhälle? Alla brukar säga att allt är så mycket bättre nu än vad det var förut, så klart det är det. Men det är fortfarande inte så bra som folk vill att det ska se ut som. Det är inte lika bra som folk visar att det är.

Bara för att några män väljer att dricka och bli fulla så ska det inte kosta mig trauma och rädsla för resten av mitt liv. Men varför är det så? Varför ska mitt liv påverkas på alla möjliga dåliga sätt för någon annans nöje? Varför finns det en stor sannolikhet att de kommer att kunna gå vidare med sina liv, gå till jobbet dagen efter, pussa sina barn god natt varje kväll, vara respekterade av andra och bli så kärleksfullt behandlade av sina fruar som inte har en aning om detta, utan att känna en glimta av ånger? Mannen lutar sitt huvud ner till mitt öra och viskar något till mig.

"Detta kommer du aldrig glömma, min lilla katt" viskar hans ylande, krypande och desperata röst medan hans hand hittar sin väg in i min kjol. Jag gråter på utsidan, men dör på insidan. Lukten kände jag igen väl, eftersom bara för någon timme sedan var jag omringad av samma lukt. I cigaretterna mina vänner rökte låg det en nypa av spänning, glädje och förälskelse i tobaken. I alkoholen mina vänner drack låg det frihet, trygghet och ungdomlighet. I båda dessa droger fanns det ett kemiskt grundämne som bara vi kunde skapa. Det var att nästa morgon så kunde vi prata om det hur mycket som helst med skratt, leenden och minnen. När jag kommer att titta på bilder med mina barn eller videoklipp när jag blir äldre av dessa tider kommer jag att le och tänka på hur mycket jag saknar att vara en tonåring.

I cigaretterna dessa män rökte låg det mörka, djupa gömmor där de förvarade alla sina hemliga offer i tobaken. I alkoholen de drack fanns det skräck, hemligheter och ondska som snart skulle överta mig. I båda dessa droger fanns det ett kemiskt grundämne som inte bara de kunde skapa. Det var att när de drack för att dyka in i vattnet bort från land för att glömma sina problem, all oro och alla misstag så skapade de en hemsk och läskig miljö. Det är då de utför allt de har velat utföra när de inte var nyktra. För då kunde de bara skylla på alkoholen. Det är då deras fantasier kommer till verklighet utan några gränser. När jag kommer att titta mig själv i spegeln eller stå i duschen kommer detta alltid att hemsöka mig. Jag kommer att göra vad som helst för att gömma och glömma det.

Jag öppnar ögonen och mina tårar sprutar ut som ett vattenfall, ner till kinderna och sedan till mungiporna. Jag tittar upp mot himlen som jag så gärna vill nå och fly till. Jag ville veta hur det kändes att hoppa på mjuka moln och känna som om jag vore miljontals kilometer bort från denna värld. Jag vill inte känna mer smärta, jag vill inte känna mitt hjärta bulta så hårt att det stoppar av sig självt, jag vill inte att det som händer andra ska hända mig, jag vill inte att mitt ansikte ska vara på en artikel i Expressens tidningar på gatorna.

Jag vill bara upp, upp i himlen där jag kan vara tryggast.

"Du är min, min lilla katt."

Shahad Ali Mohamed