Om Storkyrkan i Stockholm eller Feskekörkan i Göteborg utsattes för rivningshot skulle det höras ramaskrin. När det gäller glesbefolkade områden som norra Dalsland, kan rivningar äga rum i det tysta. Visserligen ligger inte de ekonomiska värdena på samma nivå men de historiska värdena går inte att mätas i kronor och ören.
När beslutsfattare står inför att utplåna eller äventyra ett kollektivt historiskt minnesmärke bör man besinna sig. Vilka värden går förlorade? Finns något liknande i området? Kan vi finna användning för objektet? Vad anser lokalbefolkningen? Kan vi söka ekonomiskt samarbete?
Nu är det Tösse församlingshem som står i fokus, en byggnad med rötter i 1600-talet som kyrkan inte anser sig ha råd att finansiera. För några år sedan var det Tösse medeltida kyrka som motades bort ur det kyrkliga ansvarstagandet. Vid det tillfället fick jag möjlighet att samtala med prosten och framföra min åsikt om det trista i att kyrkan inte längre sa sig kunna hålla en trygg arm om den välbehållna 1200-talsbyggnaden. Svaret jag fick var att det fanns många liknande kyrkor i Dalsland. Ett svar som visade på stor okunskap! Vidare frågade jag om man verkligen gjort allt som stod i kyrkans makt för att kunna bevara kyrkan.
– Beslutet är fattat, svarade mannen bryskt. Det saknades ekonomi, men jag anade att det även saknades intresse.
Jag hoppas att denne till samtal ovillige man, inte är representativ för kyrkan utan ett beklagligt undantag.
För en bygds välbefinnande och överlevnad är det av grundläggande betydelse att kunna skapa samhörighet, en vi-känsla mellan lokalbefolkningen och trakten. Där utgör historien en viktig beståndsdel. Stolthet över den bygd man lever och verkar i kan nära viljan att medverka i samhällsbyggandet men för att detta ska kunna ske underlättar det om man har kunskap om vad som hänt på orten tidigare.
Glädjande att kommunen stoppade rivningsplanerna och må beslutet bli permanent. Gör inte om misstaget som kyrkan gjorde beträffande försäljningen av medeltidskyrkan utan låt Tösse- och Tydjebor få ha kvar sin historia.
Barbro Eriksson