För tillfället struntar vi i det där med regering och ministerposter. Vi riktar blickarna mot hur det blir med styret i Åmål. Till skillnad från riksvalet handlar det i slutändan inte så mycket om ideologiska motsättningar. Skiljelinjerna går mest vid typ rutschkanor. Och viktigast är till slut vem som blir kommunalråd.
Inför fortsättningen en kort repetition. Fullmäktige har 35 ledamöter. Efter valet utkristalliseras tre grupperingar.
Gamla alliansen fick 15 mandat (M 8, C 4, KD 2 och L 1).
Vänsterblocket fick 13 mandat (S 9, V 2, MP 2).
Sverigedemokraterna fick 7 mandat.
För majoritet i fullmäktige fordras 18 mandat, vilket ingen gruppering når. Därför måste det bli överenskommelser och valtekniskt samarbete när kommunalråd och nämnder ska väljas.
Sverigedemokraterna har med sina sju mandat avgörande inflytande över fortsättningen. Kaye kan förstås se till att få stort inflytande hos Alliansen genom att hota med att stötta vänsterblocket. Men med tanke på skarpa kritiken från SD mot Michael Karlsson (S) är det osannolikt.
Fast en stor del av Sverigedemokraternas nyvunna väljare är högst troligt gamla sossar som inte känner sig särskilt befryndade med moderaterna. Så Ove Kaye vill säkert helst hålla armlängds avstånd både åt höger och vänster.
Grundtipset blir att styret i Åmål åtminstone första året bygger på valteknisk samverkan mellan Alliansen och SD.
En blixt med omedelbar kraftig knall sen lördagskväll här i Vingens hamn var rätt obehaglig. Men fick mig att tänka på Aron Jonason, rolig göteborgare och hovfotograf hos självaste Oscar II.
En gammal fröken hade avlidit och efterlämnat två testamenten. Saken diskuterades mycket. Vid en fotografering frågade kungen Jonason vad han trodde om den historien. Vilket av de två dokumenten gällde?
– Mja, sa Aron, som israelit håller jag absolut på gamla testamentet.
– Du är ju blixtrande Aron, sa majestätet.
– Ja bevars, sa Aron. Blixtrar den ene, så Oscar den andre.
Gott exempel på normalkvick göteborgare.
Arons svar väckte stor munterhet den gången. Men det går inte att bara ta efter. Hade detta till exempel utspelats 1908, då Gustaf V tillträtt, hade det inte funkat med:
– Ja bevars. Blixtrar den ene, så Gustaf den femte.