”Du, är du säker på att detta är en bra ide?” frågar Tanya mig.
”Nämen jag såklart, fega inte ur nu”, svarar jag.
Tanya och jag går i nian på Kristinebergskolan här i Åmål och eftersom det är vårt sista år av högstadiet så ska de flesta eleverna ha prao i en hel vecka. Några av våra vänner valde att jobba på salong, hotell eller restaurang. Men när vi ansökte så var det inga platser kvar, förutom på ett hundhotell i Berga som vi aldrig ens visste existerade.
Vi åker buss 774 från busshållplatsen i centrum och går av på fjärde stoppet, Berga. Vanligtvis så känner alla Åmålsbor till Berga Bistro som ligger vid E45, men ingen svänger in till vänster och ser vad som finns där. Vi tar en liten promenad som tar cirka fem minuter och vi ser en skylt där det står ”Berga Hundhotell”.
”Ska vi svänga in här tror du?”
Tanya kollar upp på skylten och sedan ner på sin gps igen. Jag tittar på grusvägen vid skylten och den ser ganska lovande ut. Det är en lång grusväg på 100 meter och sedan ligger det ett hus. Därefter fortsätter vägen uppåt så vi kan inte klura ut så mycket mer. Till höger finns det en stor gård med två hästar, en vacker svart och en gullig brun.
”Ja, varför skulle det annars finnas en skylt vid denna grusväg om den inte ska leda folk hit?” suckar jag och börjar gå.
Jag har känt mig trött hela morgonen och det sista jag vill göra är att gå fler långa sträckor, men aja. Jag släpar med mig mina tunga armar och ben för hennes skull. Vi går på grusvägen under tystnad och tittar på hästarna. Tanya verkar energifull i dag vilket är ovanligt. Hon har ju en hund själv som heter Charlie som är en pomeranian. Även om han kan vara lite aggressiv så är han jättesnäll och fluffig. Jag ser på hennes ansikte att hon längtar på att få se hundarna medan jag tänker på hur jag ska få minsta lilla energi till att kunna fokusera.
Vi går förbi huset och sedan ser vi ytterligare en skylt, nu ser vi verkligen att detta är ett hundställe. Det finns flera små ”stugor” och en stor gård med olika agilityredskap. Det ser så mysigt ut, även om det ligger nästan mitt ute i ingenstans. Vi blir välkomnade av den trevliga ägaren vid entrén och jag känner hur jag blir varm i hjärtat när jag ser de första hundarna. Plötsligt så känns inte mina ben och armar som tunga kedjor, utan som blommor som blomstrar.
Hur kommer det sig att jag aldrig visste att det finns ett hundhotell här i lilla Åmål?