Hoppa till huvudinnehållet

Efter branden på gården: ”Lika bra att vara lugn för det värsta är ju kvar”

Publicerad:
Reporter Peder Kaldal
Peder Kaldal
peder.kaldal@nwt.se
Det ryker fortfarande från massorna på gården. Nästan tre veckor har nu gått sedan branden på Åhs säteri på Värmlandsnäs, men bonden Karl-Johan Kullander låter sig inte bli allt för nedslagen. ”Det är bara att köpa läget.”
Det ryker fortfarande från massorna på gården. Nästan tre veckor har nu gått sedan branden på Åhs säteri på Värmlandsnäs, men bonden Karl-Johan Kullander låter sig inte bli allt för nedslagen. ”Det är bara att köpa läget.” Foto: Helena Karlsson

Det regnar och ryker på gårdsplanen vid Åhs säteri.

Men nu får grisarna mat via dataprogram igen och återuppbyggnaden har börjat ta fart.

– Livet går vidare. Även i dag, säger Sintija Kullander.

Nästan tre veckor har passerat sedan branden på Åhs säteri på Värmlandsnäs, men än ryker det fortfarande från brandhärden. Brandkåren har fått vara på återbesök vid ett tillfälle. Av ekonomibyggnaden återstår inte mycket mer än en knut.

– Men nu kan jag titta på det utan att det gör ont, säger Sintija Kullander.

Det var måndagen den 7 november som maken Karl-Johan Kullander vaknade av ett ljud.

– Jag hörde ett sprak, ett ljud och tittade ut. Klockan skulle ringa 6, men jag vaknade en kvart innan. Då brann det i norra gaveln och sedan spred det sig över hela byggnaden. En halvtimme tidigare hade det passerat en lastbil och då syntes det inget av branden.

Snabbt var man ute på gården och började vattenbegjuta närliggande byggnader för att förhindra ytterligare spridning. Vägg i vägg ligger grisstallet med tusentals djur, men alla klarade sig utan skador. Tack vare tidig insats och att silor var fulla med spannmål kunde man stoppa spridningen.

– Silorna blev som en stor, massiv, bastant brandvägg på sex meter. I tre av dem var det 300 kubikmeter spannmål och i en 100 kubik, säger Karl-Johan.

Brukar de vara så välfyllda?

– Ja, det är dit spannmålet går innan det går in i kvarnen, men sedan tar vi ju ur dem. Så det var tur i oturen att det var så pass mycket kvar.

Paret Kullander ser brandresterna från hemmet, men snart ska de schaktas bort och senast inför vintern 2024 kommer allt se mer eller mindre ut som förr.
Paret Kullander ser brandresterna från hemmet, men snart ska de schaktas bort och senast inför vintern 2024 kommer allt se mer eller mindre ut som förr. Foto: Helena Karlsson

Var det någon fara för djuren överhuvudtaget, att silorna skulle falla till exempel?

– Brandkåren tyckte att vi skulle evakuera, men det skulle bara ha ställt till med en massa extra arbete och oreda, det är ett makalöst meck att flytta så många djur. Men vi visste att vi skulle klara det med brandväggen.

Från köket kan paret se hur det ryker ur högarna som snart ska schaktas bort.

– Man blir lite matt på röken, det är lite nära inpå. Men det är inte boningshuset som brunnit, säger Karl-Johan.

Farmors far byggde

I byggnaden som brann ner till grunden fanns ”navet”, det vill säga spannmålsmottagning, torklinje, rensutrustning, samt:

– Utfodring och kvarneri. Och lagerytor, säger Karl-Johan Kullander innan han hämtar ett gammalt fotoalbum.

Han visar upp bilder på hur det såg ut när byggnaden uppfördes 1945.

-- Det var min farmors far Evald Harding som ville ha en egen gård och hamnade här.

Så här såg det ut när den nu brunna byggnaden byggdes upp i mitten av 1940-talet.
Så här såg det ut när den nu brunna byggnaden byggdes upp i mitten av 1940-talet. Foto: Helena Karlsson

Efter att ha haft en del otur i familjen, med barn som gått bort och skadats, så uppfördes byggnaden.

– Det går inte gå ner sig, säger Karl-Johan.

Vilket han återkommer till flera gånger under intervjun. Att det handlar om att köpa läget och fortsätta framåt.

– Kalle är bra på att fokusera på det viktiga, som att hålla sig lugn, sömn och att det kommer att ordna sig, säger Sintija.

Men han berättar att första timmarna var det mest irritation han kände. Irritation över att inte få företag att utvecklas i den takt man planerat för.

– Vi var fullbokade med arbete redan innan branden. Nu har fyra man fått helt nya uppgifter och vi har inte kunnat forcera något av det vi skulle i november.

”Heroisk insats”

På Åhs säteri finns tusentals grisar, så även om en byggnad brinner ner måste arbetet gå vidare med djuren. Runt 10–14 ton foder ska ut varje dag. Men utfodringsprogrammet slogs ut i branden.

Hur var det att jobba de där första dagarna?

– Vi utfodrade manuellt de första gångerna. Det har varit hårt, manuellt arbete, men det är inga problem att göra saker man måste göra. Man har ett ansvar för djuren.

Redan under måndagen kom det montörer från Västergötland för att göra en översyn. Under tisdagen skapade en kille, som jobbar delvis från Österrike, ett nytt program för utfodring och i mitten av veckan var ett par silor på plats.

– En heroisk insats, säger Karl-Johan.

– Jag grät när jag såg det, det händer, det kommer bli bra. Det var så roligt att se när de satte upp dem, för när den andra silon var på väg så var den första redan fastsatt i utfodringen, säger Sintija.

Så här såg det ut när två mindre silor kom på plats på gården.
Så här såg det ut när två mindre silor kom på plats på gården. Foto: Sintija Kullander

Även om det mest akuta är fixat med temporära lösningar återstår en massa arbete.

I samband med branden sa du att det kunde ta ett år innan ni var tillbaka där ni var innan branden. Var du optimistisk då eller är det realistiskt?

– Det tar nog ett till två år. Kvarneriet ska vi prioritera att få fart på, men det är också intaget, torkning av 8 000 ton spannmål från skörd och sånt som helst ska vara igång till skörden i juli-augusti, säger Karl-Johan Kullander.

”Vill ha hela fina grisar”

Att få igång egen produktion av foder igen är också viktigt. I dag kommer ett par, tre sändningar foder varje vecka. En extra kostnad det också, men det är även ett foder som är ”sämre”.

– Det blir inte den rätta foderbalansen, så vi tappar lite i tillväxten. Grisarna är som elitidrottsmän som ligger på topp. De mår bra, har välbalanserat foder och växer jättebra. I förlängningen innebär det ett produktionsbortfall. Och det här kommer hänga i ett par kvartal i alla fall.

Grisarna skickas, när de är klarar för det, till Brålanda för slakt.

– Och har man då kostat på dem tid och mat så vill man att det är hela, fina grisar.

Kommer djuren gå till slakt ändå eller får de stanna kvar längre hos dig?

– Det blir en kompromiss. Vissa kanske får gå någon vecka till eller så accepterar man att de väger några kilo mindre. Men det är bara att köpa läget.

Vidare har man haft fokus på att få igång värmesystemet och cirkulationspumpar.

– Vi har luftat systemet för det gick tomt under släckningsarbetet. Det är därför det är lite kallt här inne i huset, ursäktar sig Karl-Johan när vi sitter i köket.

Allt sånt väntas vara i gång när den här texten publiceras.

Karl-Johan Kullander kliver över rester på gården. Nu ska det pratas med försäkringsbolaget, men att vara inne med grisarna är en slags terapi. ”Att gå runt och göra foderjusteringar… Då mår en ju gôtt.”
Karl-Johan Kullander kliver över rester på gården. Nu ska det pratas med försäkringsbolaget, men att vara inne med grisarna är en slags terapi. ”Att gå runt och göra foderjusteringar… Då mår en ju gôtt.” Foto: Helena Karlsson

”Lika bra att vara lugn”

Men det är inte bara bostaden som måste ha värme. Det är även viktigt för grisarna.

– De ska ha det varmt och gott, det är a och o. För kommer de som 30-kilosgris så ska de kunna gå och lägga sig och ha 35 grader. Så ska det vara om det ska funka och de ska må bra.

Nu väntar snart snö och minusgrader, men innan dess ska det gjutas plattor för att ställa silor på. När NWT är på besök är det däremot regn.

– Visst, det är inte roligt när det regnar, men viktigast är att det inte är minusgrader. När det blir det är det stopp, då kan vi inte gjuta, säger Sintija.

Det återstår också ett gediget arbete med att få allt rätt och riktigt vad gäller försäkringar. Det är ett arbete som kanske är den tyngsta biten, säger Karl-Johan.

– Ja, det handlar om såna enorma värden, så därför är det lika bra att vara lugn för det värsta är ju kvar.

Hur är det att gå ut till grisarna i dag, är det någon skillnad jämfört med för en månad sedan?

– Det är ren avslappning. Att gå runt och göra foderjusteringar… Då mår en ju gôtt. Det är mitt intresse och är skönt att göra bland alla andra beslut man måste ta. Det blir lite terapi över det.

Läs också

Artikeltaggar

BränderLantbrukSamhälleVärmlandsnäs

Så här jobbar PD med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.