Födelsedag: David Batra blir allt modigare

50-årskrisen löser David Batra genom att kasta sig ut i det okända. Som komiker har han sitt liv som källa, och åren gör honom bara modigare.

David Batra är resande i tv-underhållning och så kallad infotainment. Tv-serien ”Hårt väder”, fotograferad av Åmålsbördige Dan Nordgren, har bara precis börjat sändas på SVT men han är redan igång med inspelningen av nästa produktion, ”Världens sämsta indier”. Innan han packar inför avresan till världens största demokrati ska han träffa en stuntman för att öva hopp och fall.

Fallkunskaperna ska komma till användning i repetitionerna av ”Peter Pan går åt helvete”, en komediföreställning som turnerar i Sverige under våren. Som ståuppkomiker är David Batra inte främmande för att stå på en scen, men som teaterskådespelare är han rätt grön.

Han kallar det för ett led i sin ”galopperande 50-årskris”, att han vill testa sig på nya sätt.

– Jag hade aldrig varit i Sibirien förr heller, påpekar han, angående hans utforskande av extremväder på tv.

Vad temat blir i säsong tre av ”Världens sämsta indier” kan han inte avslöja ännu. Det blir i alla fall ingen fortsättning på den indiska ståuppkarriären som han fick som uppgift att inleda i förra omgången.

– De gick ganska bra, de där små gigen som jag gjorde där. Men jag märkte ju att ska man lyckas i Indien så måste man bo där och nöta och repa och beta av grejer kväll efter kväll efter kväll. Ungefär som jag gjorde när jag började här i Sverige för 25 år sedan.

Sin debut som ståuppkomiker gjorde han för snart 30 år sedan, på hotell Kramer i Malmö i oktober 1994. Han är uppväxt i Lund med en svensk mamma och en indisk pappa, och temat för hans komik har ofta rört sig runt kulturkrockar på olika sätt. Att ha indiskt påbrå i Skåne och när han flyttade till huvudstaden, att vara skåning i Stockholm.

Sig själv som källa

Längre fram i livet blev hans fru Anna Kinberg Batra Moderaternas partiordförande. Livet som gift med en toppolitiker blev grunden till hans humorshow ”Elefanten i rummet – han som är gift med henne” 2017. Föreställningen turnerade runt Sverige, spelades i Globen och kan fortfarande ses på Netflix.

Att vara komiker är att gräva där man står och ha sig själv som främsta källa för sitt material.

– När jag bildade familj började skämten handla mycket om sådant som jag i 20-årsåldern aldrig hade trott att jag skulle skämta om. ’Åh, vad töntigt att skämta om att man har småbarn’, liksom. Helt plötsligt gör man det, konstaterar David Batra.

Sedan tänkte han att det där med att skämta om hur det är att bli medelålders, det skulle han i alla fall aldrig göra.

– Och nu står man och gör det. Och jag är faktiskt väldigt glad över att verka i en sådan genre där man bara kan åka med i livet, och få materialet bara genom att… Överleva, egentligen.

Tog tid att mogna

Från början var drivkraften till stor del att kunna överleva på sin hobby och passion. Senare handlade det mer och mer om att utvecklas och bli bättre. Och det där han tyckte var så töntigt i sin ungdom, att skämta om familj och barn, det visade sig ju vara väldigt utvecklande och tog honom till en ny nivå som komiker, anser han.

– Många säger att för att bli en bra ståuppkomiker så måste du göra runt sju år eller tusen gig, säger David Batra och fortsätter:

– Just för mig tog det faktiskt väldigt lång tid att mogna. Först efter 10–15 år blev jag hyfsat rolig. Och det var något med det där att jag fick barn och familj och kände mig tryggare – och faktiskt också hade mer att prata om. Jag tycker själv att komiker är roligare när de har nått åtminstone 35–40-årsåldern, än när de var riktigt unga.

När man skämtar om stoff ur ens eget liv, distanserar man sig till det då?

– Nej, man måste nog gräva ned sig för att det ska bli kul. De skämt som blir allra roligast är de där man först slår ifrån sig när man kommer på dem, för att det blir för nära eller för känsligt.

Där, i det nära och känsliga, uppstår komiken, menar han. På sätt och vis upplevde han något liknande när ”Hårt väder” spelades in. Att utsätta sig för 57 minusgrader, eller närma sig livet i skuggan av en naturkatastrof, är ett snarlikt gränsland.

– När man känner att man vågar sig nära gränsen för vad man orkar med rent fysiskt, men även hur självutlämnande man vågar vara, då blir det oftast som bäst. Det brukar också vara det man själv minns med mest glädje, för att man vågade ta klivet.

Malin Eijde/TT