I Sven Delbancs roman Samuels bok går den fattige folkskolläraren Samuel till prästgården i Väse: Den utsökta njutningen, detta att kunna tala om allt som föll honom in och ändå bli förstådd, att sitta i skönhet och komfort och känna doften av böcker i skinnband, bönkaffe, nybakat bröd och Bergstedts (kyrkoherden) fina cigarr.
Det är Martin Tunström, värmlänning, bördig från Arvika, nu chefredaktör för Barometern i Kalmar, som lyfter fram citatet i en viktig text som utförsäljningen av prästgårdar och sammanslagningen av församlingar. Detta som försvagat kyrkans närvaro på landsbygden. Vilket ju har bäring även på vårt närområde. I nuvarande Åmåls kommun har det funnits i varje fall sju–åtta prästgårdar. Samhällsomvandlingen har gjort att det väl knappast varit möjligt att bevara den gamla prästgårdskulturen. Detta hindrar inte att den kan saknas. Prästgårdarna var, enligt Lubbe Nordström i den klassiska Lort-Sverige, de naturliga förmedlarna av kultur och civilisation i landets socknar.
Men på några få år upplöstes den 700-åriga prästgårdskulturen. En gång i tiden fanns 2300 prästgårdar. De flesta har sålts och är nu privata bostäder. Fast så sent som på 1980-talet var de flesta prästgårdarna fortfarande tjänstebostäder. Då började skattemyndigheterna intressera sig. Det var 1986 som kyrkoherden i Fryksände eftertaxerades med 100 000 kr i förmånsvärde. Retroaktivt i tio år! Här i Dalsland ansåg skattemyndigheterna att vad som översteg 100 kvm i prästgårdarna skulle förmånsbeskattas. Det är sant att prästerna ofta bodde bra. Fast det fanns också dragiga prästgårdar. Prästerna var hur som helst inte löneledande, om man så säger. Utflyttningen från prästgårdarna betyder att prästen som regel inte som förr delar församlingsbornas vardag. Prästen pendlar in till bygden medan församlingsborna pendlar ut till jobben. Det är förstås oändligt långt till landskapslagarnas bestämmelse: prästen fick inte vara så långt bort att han inte kunde höra kyrkans klockor.
Skattereglerna har så klart inte ensamt avgjort att prästgårdskulturen är historia. Till detta kommer urbaniseringen och den minskande tillhörigheten till Svenska kyrkan. Svårigheten att få pengarna att räcka till för hela fastighetsbeståndet och löner till det ökande antalet anställda. Till detta kommer sammanläggningen av församlingar till större enheter. Detta känns igen från polisen och vården. För kyrkan är detta emellertid en historiskt ovanlig centralisering.
Lennart Widing
hovpredikant Tydjebyn