”Jag har verkligen ’the time of my life’!”

Säffles mest omtalade kärlekspar just nu kan ses på Medborgarhusets scen. Det är förstås dirigenten Daniel och körsångerskan Lena i Säffleoperans uppsättning av Så som i himmelen. I kväll är sista föreställningen för året, och huvudrollsinnehavarna Andreas Hoff och Tova Hollender kan summera en oförglömlig höst i Säffle.

– Jag älskar den här teatern! säger Tova.

Tiden går fort när man har roligt. Det kan Tova och Andreas skriva under på.

– Det känns sjukt att det redan är sista helgen för året. Jag är inte alls trött, utan hade kunnat köra på länge till, säger Tova.

– Ja, det har gått sanslöst fort! Jag hade nog känt kraftig melankoli nu om detta var den allra sista, men lyckligtvis ses vi ju i februari igen, säger Andreas.

Ses till våren igen

För det slutar ju inte en bit in i december, som det annars brukar göra med Säffleoperans uppsättningar. Redan innan premiären bestämde man att förlänga speltiden med en vårsäsong. Det var dock inte sagt så från början, men både Andreas och Tova kommer att vara med i vårsäsongens tio föreställningar.

– Just nu känns det som att allt sitter i ryggmärgen, men en viss omställning kan det säkert ändå bli när vi ses i februari igen, säger Tova.

Malin Morgan, som spelar prästfrun Inger, kommer inte att fortsätta efter årsskiftet. Och med en ny kollega i gänget blir det alltid lite annorlunda än tidigare.

– Det kommer att kännas jättesorgligt när man gjort sista föreställningen tillsammans med henne, hon är fantastisk och fantastisk att jobba med. Men jag är övertygad om att det kommer att bli jättebra med hennes ersättare också, säger Tova.

Universellt hyllad

Så som i himmelen är en braksuccé för Säffleoperan. I princip varje föreställning har varit slutsåld och såväl recensenter som besökare har varit lyriska. Manusförfattaren själv, Kay Pollak, kommenterade efter premiären att ”hellre Säffle än Globen”. Säffle-Tidningens recensent Claes Österman beskrev föreställningen och hela ensemblen som ”magnifik”, och inte minst just huvudrollsinnehavarna som två lysande stjärnor.

Vad tror ni gör just den här föreställningen så uppskattad?

– Mycket handlar väl om att den är baserad på en väldigt folkkär film, och Gabriellas sång är ju en modern klassiker. Med en folkkär kompositör som Fredrik Kempe, som skrivit fantastisk musik tycker jag, blir det en riktig fullträff, säger Tova.

– Men det är ju absolut inte säkert att en historia från film funkar i en musikaladaption. Så jag tror det var ”bull’s eye” att Fredrik Kempe gjorde musiken. Den har ett pompöst tonspråk som man direkt rycks med i, säger Andreas.

Berörande realism

I Så som i himmelen finns inga sagoprinsessor, inga parellella världar eller krig som utspelar sig för länge sedan. Den handlar om vanliga människor, med vanliga sorger, farhågor och glädjeämnen, i en vanlig småort i Sverige, i modern tid. Det gör den lätt att relatera till.

– Jag tror att alla kan känna igen sig i någon karaktär och vad denne går igenom. Musikalen lyfter det stora i det lilla. Den tar upp svåra ämnen, som utanförskap och våld i nära relationer, och man kastas hela tiden mellan svärta och skratt. Det går inte att inte tycka om den! säger Tova.

Att den kretsar kring körsång - ett stort fritidsintresse för många svenskar - kan säkert också spela in.

– Mitt egna musikintresse började med att jag sjöng i kör som barn. Jag har körsången att tacka för så mycket - och det tror jag att väldigt många kan relatera till, säger Tova.

Ni var bägge väldigt förväntansfulla inför den här föreställningen när vi hade ett försnack i somras. Blev det som ni hade tänkt er?

– Bättre ändå, skulle jag säga. Det här är mitt första ”riktiga” jobb efter examen och det var väldigt nervöst i början. Nu har jag blivit mer varm i kläderna och kan njuta mer av det, också. Det har gått väldigt bra, får jag väl ändå säga, säger Tova.

– Jag kan bara hålla med. Responsen från publiken har varit helt överväldigande - man känner sig väldigt bortskämd! Och det har varit väldigt speciellt och fint att lära känna alla som håller denna teater igång. Jag har verkligen ”the time of my life”, säger Andreas.

Familjära Säffle

Säffleoperan kan med rätta kallas för en institution i Säffle. Många är de besökare, recensenter och även kulturarbetare som fascineras över hur en till stor del ideellt arbetande teater på en så liten ort kan sätta upp så stora produktioner.

– Det är helt unikt, vill jag säga. Likaså att de är så starkt förankrade hos lokalbefolkningen, säger Andreas.

– Ja, det är fantastiskt att ta del av hur viktigt säffleborna verkar tycka att det här är för staden. Jag var med och delade ut flyers på Säfflemârten, och folk verkade vara så genuint glada över att se mig, sa att ”åh, vi kommer snart och tittar på dig!”, säger Tova.

”Som i föreställningen”

Att bli del av Säffleopera-familjen är något som de aldrig kommer att glömma.

– Jag minns väldigt väl en workshop i somras, när vi precis skulle börja repa. På kvällen avslutade vi med grillfest, och folk dansade och spelade musik. Jag kände ingen alls då men blev direkt omfamnad som en i gänget. Det var helt absurt, fast på bästa sätt såklart. Jag minns att jag tänkte att ”det här är ju precis som i föreställningen”, när alla känner varandra i kören och Daniel är mest förvirrad, men blir indragen han med, skrattar Andreas.

Tova håller med.

– Det är en otroligt familjär stämning här. Jag älskar den här teatern, och alla som engagerar sig för att den ska få leva ska ha en rejäl eloge.

– Jag har verkligen ”the time of my life”, betonar Andreas.

En ny Daniel

Andreas har spelat samma roll tidigare, i hemlandet Norge. Det var på vippen att han aldrig kom till Säffleoperans scen, för han fick kalla fötter och drog tillbaka sin ansökan i tron att språket skulle vara ett för stort hinder. Men producenten Tobias Norelius övertalade honom att söka ändå.

– Han sa det att ”det är inte ett dugg konstigt om Daniel har lite brytning, för han har bott utomlands så länge”.

Att spela musikal på ett nytt språk har varit utmanande, och utvecklande.

– Det har väl gett en ”ego-boost” får jag säga, att jag klarat det. Svenska är ett underbart språk att sjunga på och jag har faktiskt lurat några besökare att jag är svensk! Jag kanske var det i ett tidigare liv?

Men det är inte bara språket som skiljer Säffle-Daniel från Norge-Daniel. Andreas har aktivt gått in för att göra rollen lite annorlunda den här gången.

– I den jag spelar nu har jag fokuserat ännu mer på hans sociala svårigheter. Han klarar knappt ögonkontakt med människor och har svårt att prata med folk om vanliga saker, blir väldigt tafatt. Men när musiken kommer in blir han en helt annan person, som kan bli en extrem auktoritet.

Yin och yang

Lena är på många sätt Daniels motsats. Hon har alltid bott i den lilla byn och levt ett vanligt svenssonliv, långt från det kringflackande, spännande men också enormt slitsamma liv Daniel levt som världsberömd dirigent. Kärleken till musiken delar de, även om de har helt olika ingångar till den. Hon ser upp till hans professionalitet och världsvana, medan han beundrar den själsliga trygghet hon utstrålar samt hennes naturliga fallenhet för samspelet med andra människor.

Även Tova känner att hennes Lena har utvecklats med tiden.

– Man vet på något sätt mycket mer om sin karaktär nu, och om föreställningen i stort. Jag lär känna Lena mer för varje gång. Det är en relation som hela tiden utvecklas och lever.

Har ni några planer för vad ni kommer att jobba med när föreställningen är slut?

– Ja, men det kan jag nog inte säga än, säger Tova.

– Jag ska göra en turné i Grenland, fylket som jag kommer ifrån, säger Andreas.

Tova, i somras beskrev du Lena som en riktig drömroll att göra. Vilken har du nu?

– Åh, när jag var liten och började bli intresserad av musikaler var Chess min favorit, så jag brukar säga Florence. Hon har fantastiska låtar, som också passar mitt röstläge.

– Du skulle göra en otroligt bra Florence, flikar Andreas in.

Och du, Andreas?

– Jag måste nog säga Jean Valjean, huvudrollen i Les Misérables. Jag har tidigare spelat Enjolras i samma musikal när den sattes upp i Oslo. Jean Valjean är en roll man kan göra ända upp i ganska hög ålder, så den tiden kan komma.

– Nu låter det som att jag bara säger så för att du berömde mig förut, men den hade du gjort fantastiskt. Jag kan verkligen höra det, säger Tova.

Ni får väl trycka på att Säffleoperan sätter upp Les Misérables, så får ni spela tillsammans igen. Du har säkert ingenting emot att spela Fantine heller, Tova?

– Haha nej, verkligen inte. Åh, det vore ju en dröm alltså!

Men först ska ni stanna i Ljusåker ett tag till.

– Ja. Och det är ett fint ställe att vara på, säger Andreas.