På 1960-talet lanserade Italien det så kallade ”hänglåset”, en totaldefensiv fotboll där hela laget backade ner och krympte alla spelytor. En eremit låg kvar på topp för att i bästa fall försöka kapa åt sig någon frispark i gynnsamt läge.
En enda sak gällde: att man tog två pinnar (tre poäng för vinst kom senare, väl i ett försök att skapa mer anfallsfotboll). Otaliga matcher slutade 1–0 eller 0–0. Ja så minns jag i alla fall de där hemska åren.
Hur spelet såg ut – om det var vackert eller andefattigt – hade inte den minsta betydelse. Fick man ett mål slutade man i princip att spela fotboll.
Vilken lycka när Brasilien spelade ut det italienska hänglåslaget i VM-finalen 1970! Jag såg finalen hos en bonde i Tösse och stannade till hos Charmi, gårdens häst när jag gick hem på småtimmarna. Vi stod där i sommarnatten och bytte några ord om den lekfulla, brasilianska fotbollen, i släkt med det bästa hos människan och hästen, det var vi överens om.
Laddat med korsord
Lång inledning. Min farhåga var förstås att vi skulle få se mer av den där hänglåsfotbollen när Frankrike tog sig an Marocko. Det senare laget hade ett par målknappa matcher bakom sig och det bådade inte gott.
Vi hade laddat upp med en god bok och ett korsord framför teven. Man hör på publikvrålet om det händer något sevärt. Men det tidiga franska målet förändrade förutsättningarna. Det marockanska laget blev sedan väl så farligt framåt som det franska, i alla fall i andra halvlek. Då spelade marockanerna sig fram på högersidan förvånansvärt enkelt, nästan lekfullt, som på träning.
Ett par högdramatiska situationer inträffade i det franska målområdet, nästan på mållinjen. Men laget sumpade en rad chanser, det var närmast ett omvänt mirakel att man inte gjorde några mål.
Starka nedbrytande krafter
Nu satsar ju alla lag på defensiven, det där hänglåset är en etablerad del av spelet. Man ser samma överrepresentation i försvaret där tre fyra man kan vara parkerade, trots att laget ligger under. Det sitter i ryggmärgen, sa man förr. Nu säger man att det har med vårt DNA att göra.
Det speglar väl livsdramat, detta att de nedbrytande krafterna är starkare än de som bygger upp.
Marockos backlinje bestod av fyra högresta män som närmast såg ut som basketspelare. Är det vad vi har att vänta framöver? Att spelarna kommer att bli längre och längre? Vi har ju sett en sådan utveckling i handbollen. Ändå vill man ju inte gärna tro att just längd skulle ge särskilda fördelar för dem som spelar fotboll, ja i nicksituationer kanske.
Sena avblåsningar
Tusen skott blockeras. Det kan kännas rätt tungt. Och vi funderar över de där skotten. Vad hade det kunnat bli av dem? Det får vi aldrig reda på. Fast längre fram kommer man kanske att mata in förloppet i ett datasystem som kan visa olika versioner av vad som kunde ha hänt.
Vi är förresten delvis där. Många situationer blir mycket sent avblåsta för offside, åtskilliga sekunder efter det att förseelsen inträffar. Då kommer linjemannens flagga äntligen upp, egentligen långt i efterhand. Som om man vill visa vad det kunde blivit fastän anfallet i princip redan var över.
Jag stör mig också på att spelet är så våldsamt. Folk blir kapade på löpande band. Vid ett sådant tillfälle sa Backe att domaren höll en bra nivå. Om man skulle fälla skog, ja. Här föll folk som furor.
Frankrike är favoriter till titeln. Men deras andra halvlek mot Marocko var bitvis bra darrig.
Dan Sjögren