Minnesord: En social naturbegåvning som spred lugn och vänlighet

Bernt Qvist, Åmål, avled i november i en ålder av 95 år. Han skulle ha fyllt 96 år i december.

Jag kom att lära känna Bernt när han närmade sig 90 år. 88 år gammal pensionerade Bernt sig från slussvaktarsysslan vid Strömmens sluss mellan Ärran och Ånimmen, och det blev tid över till annat.

Jag kom att ingå i den sfären av annat.

Han hade även pensionerat sig några decennier tidigare, då som ingenjör vid Asea Atom. Bernt var delaktig i byggandet av fem kärnkraftverk bland annat i Oskarhamn, Ringhals och i Olkiluoto i Finland. Sålunda var det en oerhört bildad och kunnig person som jag fick nöjet att lära känna. Han var kusin till min mor, alltså var vi släkt, men Bernt kände släktskap med alla sorts människor och var ständigt nyfiken på att knyta nya kontakter. Jag var nästan 40 år yngre än Bernt, men han var den unge och nyfikne i vår relation.

Han brukade dyka upp på eftermiddagen eller kvällen, lite när han själv kände för det och flöt in i min vardag utan att störa (ofta efter att han hade hjälpt någon skröplig vän). Alltid hade han med sig en liten gåva, lite kex eller vindruvor. Bernt var en social naturbegåvning som spred lugn och vänlighet varhelst han visade sig och kunde prata med barn, ungdomar, professorer eller uteliggare utan att göra skillnad på någon. Han var respekterad och omtyckt av alla, just för att han var äkta och genuin.

En sommardag ringde Bernt och ville komma på besök. Jag berättade, att jag hade tid på Bäckefors sjukhus. Han svarade lugnt: ”Att jag kan ju göra dig sällskap dit?”. Så blev det och vi reste genom ett grönt sommarskrudat Dalsland och på den blå himlen drev stackmolnen sakta norrut. När jag kom ut från doktorn stod Berndt och pratade geologi och israndzoner med damen i receptionen och hon verkade vara helt bekväm med det.

Efter att vi ätit fisklunch på Facklan beordrade han mig att styra in på småvägar. Vi besökte blockvallar, mossar, flikiga sjöar, alltmedan Berndt försåg mig med nödvändiga data utan att bli långrandig eller mässande. Det var stillsamma samtal.

Vi pratade om kryoteknik, där människor låter frysa ner sig efter sin död, och där man färdigställt en ranch med oanvända grillar som stod redo att begagnas, i det nya livet efter upptiningen. Berndt konstaterade, att det var bättre att äta korven innan bäst-före-datumet gått ut! Vilka sorts korvar som bjuds i nästkommande liv är en högst osäker fordran?

Han levde som han lärde och det var ”här och nu” som gällde. Bernt fick ett långt liv och var med när Sverige drevs med häst och utvecklades till ett rikt högteknologiskt välfärdsland. Han skulle fyllt 96 år nu i december och hade levt klart, men likväl så saknar jag honom och all den livsvisdom han delade med sig av. Bernt var en riktigt god människa!

Sista sommaren som han körde bil (han hade självinsikt att själv ställa bort bilen), kom han hit ut med tre liter lingon. Han hade legat i lingonriset och plockat för att det var så jobbigt att sitta på knä. Dessutom kom det ett litet sommarregn på honom. Vi satt ute och rensade lingon tillsammans, alltmedan Bernt torkade i solen. När jag kokade sylt och ville ge honom en burk, ville han först inte ta emot den, för att han tyckte att det var roligare att ge än att få. Då skulle han fylla 94. Sommaren 2019 var jag sen med veden. Bernt var sommarpraktikant och körde vedklyven och hela han var en inkarnation av lycka, då nytta och gemenskap möttes under några soliga dagar.

Berndt ska vila i Dalformationens bördiga famn, vid kanten av Ånimmen, precis där båtarna strävar sig fram mot Strömmens sluss. Ett bättre läge är svårt att få för en man som brann för teknik, sjöfart och geologi men framför allt människor. Det har varit en ynnest att få vara en liten del av hans rika liv.

Karl Andersson

Låbyn, december 2022