"Maten är klar!" ropar mamma nerifrån köket. Jag grymtar till och rullar runt i sängen ända tills jag känner mig tillräckligt beredd på att möta en av de dagarna där nästan alla som bor i lilla Åmål samlas i centrum och slösar alla sina pengar på en massa hemgjorda saker medan jag och mina vänner springer till kiosken där det säljs brända mandlar.
Jag kliver upp ur sängen, kollar in i garderoben och tar fram några kläder som jag tycker är passande för dagen. En AC/DC-t-shirt, svarta jeans med hål på varje lår, mönstrade tights under och en svart skinnjacka. Jag kompletterar allt med en mängd olika silversmycken och när jag känner mig nöjd så letar jag fram mina hörlurar och stoppar dem i mina fickor. Jag tittar i spegeln en sista gång innan jag lämnar mitt rum och därefter så tar jag mig vidare i huset.
När jag har kommit ner till köket efter att jag har klätt mig så kollar jag mot bordet och ser en massa mat. Allt från pannkakor till ägg och korv som sitter och ler mot mig, i väntan på att bli uppätet. Pappa sitter på vår gröna sammetssoffa framför bordet och han och mamma väntar på att jag ska sätta mig så vi kan börja äta.
"Mamma jag hade tänkt äta ute, vi ska ändå på marknaden så vi tänkte passa på och äta på Iryats pizzeria," säger jag snabbt och drar på mig mina svarta Converseskor ute i hallen.
"Jaha, men vill inte du ha en macka iallafall?" frågar hon lite omtänksamt.
"Nej det går bra!" piper det ur mig precis innan jag rycker upp dörren och snabbt går ut på trottoaren. Jag kopplar mina hörlurar till mobilen och stoppar in dem i öronen.
På väg ner mot centrum ser jag svärmar av olika människor från min skola som jag känner till, men inte en enda som jag skulle vilja hälsa på. Epakrökar, ortengrabbar, fjortistjejer och en hel massa gamla människor. När jag närmar mig stan ser jag mina vänner stå mellan de stora kioskerna i väntan på mig. Jag trycker mig förbi alla sorters människor som jag inte känner och tar mig fram till mina vänner.
Som vanligt har Åmål mycket att erbjuda. Allt från kristaller, olika ostsorter, hemmagjord fudge, choklad och nougat till en hel massa UF-företag. Alla är speciella egentligen, inte bara för att de är ”privatägda”. Alla säljer något som beskriver dem, deras inre. Det är som att man får lära känna någon och deras intressen bara av att se vad de har ställt fram på ett bord.
Men varför väljer jag, och andra att inte simma eller dyka in? Vi ser dem, vi ser vad de tycker om. De säljer något som beskriver dem eller deras känslor rakt framför ögonen på oss. Varför väljer vi att inte ens försöka lära känna personen bakom bordet? En hälsning räcker. Man behöver inte dyka, man kan simma på ytan också om man vill. Det gäller bara att våga. Det är så nya relationer skapas och man växer i sitt tankesätt.
Det slutar med att vi köper några olika godisremmar, choklad och lite smycken. Som sagt, Åmål är den lilla staden med stora hjärtan, men våra hjärtan skulle kunna bli ännu större om vi vågade fler nya saker.