Efter en av mina fastrar har jag en gammal välskrivningsbok. Det är ett häfte med linjerade sidor och ett bestämt avstånd mellan raderna. Faster Maja gick väl i skolan i Brevik, eller kanske i Sotebyn. Det skall ha funnits en liten väg i skogen mellan Bjäkebol och Sotebyn.
Hur som helst, i skolan övades den klassiska svenska skrivstilen med mjuka vågor och öglor och vacker lutning på bokstäverna. Detta är förstås länge sedan. Sättet att öva välskrivning överlevde inte 1970-talet. Men den aktuella svenska läroplanen slår ändå fast att eleverna skall skriva läsligt. Fast skall man tro ett antal texter i Lärarförbundets tidning Läraren, som refererats i dagspressen, har handskriften i skolan blivit en parentes under åren innan barnen helt går över till att skriva på dator.
Har detta någon betydelse? Ja, säger ett antal forskare. En lektor i läs- och skrivutveckling säger att man lär inte bara med hjärnan utan med hela kroppen. Handens rörelser liksom graverar in minnesspår i hjärnan. Lektorn, som får stöd av hjärnforskare, säger att hjärnan lättare minns bokstäver om man först övar att skriva dem än om man bara lär sig trycka på en tangent. Språket blir anonymiserat och sterilt när man inte får utveckla sin egen handstil eller har någon relation till bokstäverna. Man lär sig stavning och glosor bättre genom att röra handen över pappret. (Göran Lundborg, forskare och handkirurg i ”Handen i den digitala världen”). Detta påminner mig om samtalet med en framgångsrik pianist som hade framfört ett långt, långt stycke utan noter framför sig. Hur kunde hon komma ihåg? Det sitter i händerna, sade hon.
I ärlighetens namn skall det sägas att det finns forskare och digitaliseringsivrare som framhåller att barnen lär sig bättre med datorer och paddor. Det torde knappast råda något tvivel om att datorn måste ha sin plats i undervisningen i vår tid. Jag vill tillägga att det beror på sammanhanget. Utan att vara sakkunnig på området, förstås.
Jag har emellertid en egen erfarenhet. Som ung skrev jag ledare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Huvudredaktören skrev med reservoarpenna på långsmala linjerade pappersblad. Detta var ett arv från den legendariske Torgny Segerstedt. Som jag tog efter. Med reservoarpenna och allt. Ung som jag var. Det var ett större motstånd, så att säga, att skriva för hand och inte direkt på min gröna maskin av märket Halda. Fortsatte länge med detta. Fast jag hade inte fått godkänt i välskrivning i Faster Majas skola.
Lennart Widing
Hovpredikant Tydjebyn