”Alla var där”. Det kan man säga om Säffles musikscen på 1960- och 70-talet. Och en som alltid varit där är Anders Falk. Nu är han inne på sitt 50:e år som ordförande för Visklubb -67.
– Det har ju präglat mitt liv väldigt mycket.
För många är nog namnet Anders Falk synonymt med Visklubb -67, men han var faktiskt inte med och grundade föreningen.
– Nej, jag missade med ett par månader! Men det är väl preskriberat nu, skrattar han.
Unga visionärer
Det hela började med tre unga män i 20-, 25-årsåldern som 1967 bodde i varsin lägenhet i samma hus på dåvarande Tunnelgatan i Säffle, numera del av Norrlandsgatan. De hette Claes Scott, Hans-Göran ”Hagö” Jarpegård – och Anders Falk.
– De andra fick tillsammans med en annan yngling – Carl Olov Sävö – för sig att dra igång en kulturvecka i Säffle. ”Du kan väl hänga på!” sa de, men jag sa att ”nej, det är inget för mig!”.
Kulturveckan blev av hursomhelst, och det blev en rungande succé som skulle lämna olika spår i Säffles kultur- och nöjesliv under många år framöver. Men den här gången fokuserar vi på Visklubb -67. Det var efter framgången med kulturveckan som initiativtagarna fick blodad tand för arrangemang och ville fortsätta fixa spelningar i Säffle på regelbunden basis. Så grundades Visklubb -67, och den 22 november räknas som den formella födelsedagen. Då skedde den första spelningen i klubbens regi, och det var inte på smått vis. Premiärartisten var ingen mindre än Fred Åkerström, en av tidens giganter, som fyllde Medis.
Det måste ha varit en drömbokning?
– För honom ja, haha!
Anders minns den kvällen mycket väl.
– Åkerström körde bara i en halvtimme, han var en av flera programpunkter. Men visst drog det folk.
Fem decennier vid rodret
På vårvintern efterföljande år skulle en formell styrelse tillsättas, och det var då Anders officiellt kom med. Då som kassör, men sedan 1973 har han stadigt haft posten som ordförande. Han är därmed inne på sitt 50:e år.
– Vi ska ha årsmöte till veckan och vi får väl se om jag får förtroende för ett år till. Man ska inte ta något för givet, men att bli omvald kan jag väl numera säga att jag har en ”försiktig förhoppning” om.
Känns det som att det har gått 50 år?
– Nej! Inte när frågan ställs så. Men det har ju präglat mitt liv väldigt mycket.
Musiklivets guldålder
Det sena 60-talet och tidiga 70-talet var en guldepok för folkparker, Folkets hus och det allmänt folkliga nöjeslivet. Då var de stora artisterna ”överallt”. Kanske var det delvis just tidens melodi som gjorde att de unga killarna lyckades boka Sveriges artistelit till sina hemkvarter.
– Det var ju ingen av oss som tänkte på vad unga eller oerfarna vi var. Vi körde bara på.
Och intresset var stort. Biljetterna var billiga – ”löjliga priser”, enligt Anders – och publiken svek aldrig. Anders minns särskilt en ”otrolig” kväll med Olle Adolphson 1970, då de nästan i panik fick åka och låna in massor av extra stolar strax innan det skulle börja.
– Folk satt nästan fast! Det gick inte att röra sig i lokalen. Det var bara trevlig stämning dock, folk skrattade och gjorde sitt bästa för att alla skulle få plats. Men det var efter det som vi bestämde att vi skulle ha förköp till våra evenemang.
Det var ett extremfall, men det var många andra spelningar som drog så mycket folk att det var kö långt ner på gatan och man tvingades säga nej i dörren till dem som kom för sent.
– Men jag kan inte minnas att det någonsin blev något bråk eller stök på grund av det. I alla fall inget som man behövde gå vidare med.
Det var ju ingen av oss som tänkte på vad unga eller oerfarna vi var. Vi körde bara på.
Nöjda artister
Och artisterna verkar också ha trivts väldigt bra. I gästboken – tjock som en hög tegelstenar – har artisterna genom 50 år skrivit små hälsningar till arrangörerna.
”En av de skönaste viskvällar för min del. Hoppas att det var det för er också. Lycka till i fortsättningen, och glad vår 1974”, har Carl Anton skrivit.
”Undertecknad gick in på scen och sjöng en stump, varefter han tillade: det var ett jä’la trevligt visställe ni hade! Tack för mig”, plitade Cornelis Vreewijk ned.
Bengt Sändh tog det steget längre genom att insistera på att få betala inträde till sina egna spelningar:
”En sån duktig visklubb som den i Säffle förtjänar allt stöd, så jag kommer att vägra att framträda om jag inte får betala entré som alla andra, och alla djävla kollegor som kommit hit efter mig bör följa mitt exempel. Det är så djävla roligt att sjunga här så det är inte mer än rätt att man betalar entré – så det så!”
– Och han betalade verkligen entré till sina egna spelningar sen! Det är såklart väldigt roligt att många har trivts så bra här och velat återkomma.
Det är smått hisnande att läsa i denna gästbok. Har du själv blivit starstruck av någon artist som du träffat?
– Nej, det har jag nog faktiskt inte. Men det är ju trevligt att säga att man blivit bekant med många av dem. Jeja Sundström och jag är ju kompisar, som hörs på telefon ibland. Evert Ljusberg, som ju är borta i dag, blev också en vän. Göran Fristorp, och killarna i FJK. CajsaStina Åkerström känner jag också ganska väl vid det här laget. Hon har ju varit en av våra återkommande artister.
Har du någon personlig favorit bland alla som uppträtt hos Visklubb -67?
– Det är svårt att gå förbi Mats Klingström. Han har varit här hela 27 gånger på 55 år! När han tolkar Dan Andersson är det knäpptyst i lokalen, tills någon till slut vågar börja applådera och då vill det aldrig ta slut. Och Sven-Bertil Taube, för tusan! Vilken människa! Så trevlig, ödmjuk och lyssnande.
Blev själv artist
Anders var till en början bara del av det administrativa i föreningen. Skötte bokningar, skrev programblad och gjorde affischer. Det la grunden för det jobb han under en period i livet hade på Wermland Operas administrativa enhet. Hans tid som reporter på Säffle-Tidningen har också varit gynnsamt för Visklubb -67, och vice versa. Men med tiden blev han också del av det musikaliska.
– Det var ju några i styrelsen som själva spelade instrument och uppträdde på en del av föreningens evenemang. Det inspirerade mig. ”Kan de, så kan väl jag!” tänkte jag, och började traggla gitarr. Mitt mål var att bli lika bra som de, och det blev jag aldrig eftersom de hela tiden blev bättre och låg många steg före. Men jag lärde mig spela i alla fall.
Enorm gemenskap
Sedan dess har han själv utgjort del av Visklubb -67:s eget husband, kan man säga. Arrangörerna har själva blivit del av artisteriet och har huvudrollerna i flera återkommande evenemang som har sina rötter i föreningen. Till exempel Taubeafton – en hyllning till Evert Taube – som varit en stadig programpunkt med olika gästartister sedan 1971 och även tagit sig utanför kommunens gränser. Och så Grållegänget, de glada musikanterna som under tio somrar gjorde visturnéer i Säffle och Åmål, med en grålletraktor som turnébuss och ”visor och hästjazz” på repertoaren.
– Den gemenskap och glädje som växte fram då har varit guld värd. Idén var Henrik Olssons och övriga i gänget – Pelle Jonsson, Svante Olsson, Per Nilsson och jag – var inte sena att haka på. Och så fick vi med Rune Bryngel som alltiallo när det gäller det tekniska. Vi hoppas på att göra en liten turné även i sommar, men då blir det nog med våra vanliga bilar.
Sitter i generna
Musiken har alltid varit viktig i Anders liv, även om det var först i vuxen ålder som han själv lärde sig spela instrument.
– Min morfar var riksspelman i fiol, vilket min pappa också spelade. Mamma var hyfsad på gitarr. Men det var absolut inte så att vi satt hemma och jammade för jämnan, utan det var vid enskilda tillfällen. Och jag tänkte aldrig ett dugg på att det var något jag själv skulle ta upp, att spela musik.
Minns du vem som var den första artist som du verkligen gillade?
– Ja du, jag var ju med när Elvis Presley och Tommy Steele slog igenom. Då var det Elvis som gällde för mig! The Beatles gillade jag såklart – och Sven-Ingvars. Då var man en stolt värmlänning, när de slog igenom. Jag minns att när jag gjorde lumpen steg jag i aktning hos kamraterna för att jag var från Värmland!
Äldst i branschen
Med sina snart 56 år är Visklubb -67 landets äldsta ännu levande förening av sitt slag. Och att samma person suttit på ordförandeposten i 50 år, torde också vara unikt. Förra året tilldelades de Olle Adolphson-stipendiet, som den första förening som någonsin fått det.
– Det är jag ju lite extra stolt över. Det kändes särskilt stort att CajsaStina Åkerström fick stiftelsens minnespris samma år – vi känner ju lite extra för henne.
Och hennes far var ju dessutom klubbens första artist...
Ingen broms än
Musikscenen i Sverige må ha förändrats massor sedan föreningens barndom, men klubben hänger i. Varje vecka får Anders nya förfrågningar om bokningar, så förhoppningsvis får Säffle ha kvar Visklubb -67 ett bra tag till även om motorerna som driver den är till åren.
– I åtminstone 15 års tid har vi försökt att föryngra styrelsen, och det går sådär får man väl säga. Men så länge vi orkar hålla på med detta och någon vill lyssna, kör vi på. Det finns ingen broms på mig än, i alla fall!
Har du någon drömartist till Visklubb-67?
– Ja, det är klart att det finns det. Rikard Wolff var en som vi drömde om, men han är ju tyvärr borta nu. Ebba Forsberg och Anna Stadling har varit i Säffle flera gånger, men inte i vår regi. Det gäller ju att få hit något som folk vill se. Jag har själv sett Ebba Forsberg i Säffle två gånger och det var helt fantastiskt, men nästan inget folk i publiken.
Jag måste fråga: Har Adolphson och Falk uppträtt hos Visklubb-67? Två Anders Falk på samma gig hade ju varit unikt!
– Haha, nej det har de faktiskt inte!
Säkert en bokning som skulle fylla många stolar i lokalen. Å andra sidan är det kanske lika bra att det får förbli så. Det finns trots allt bara en Anders Falk i nöjes-Säffle.