Enligt Turkiets författning utses presidenten i allmänna val för en period på fem år och kan väljas om en gång. Recep Tayyip Erdogan var premiärminister från 2003 till 2014 som ledare och grundare av det islamkonservativa Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP). År 2014 valdes han till president.
2017 godkände parlamentet en rad ändringar av författningen som gav presidenten starkt ökad makt. Den tidigare posten som premiärminister avskaffades och presidenten blev i stället regeringschef. Presidenten kan nu själv utse alla ministrar och högre tjänstemän. Han har också rätt att upplösa parlamentet och utlysa nyval, vilket medför nytt presidentval.
Vid valet 2018 omvaldes Erdogan till president med utökad makt. Om det blir nyval under presidentens andra period har denne i vissa fall rätt att ställa upp för omval. Detta försöker nu Erdogan utnyttja pch därmed få en tredje presidentperiod.
Erdogans parti AKP har länge dominerat turkisk politik. Partiets kärnväljare är mestadels värdekonservativa sunnimuslimer från landsortsstäderna, men AKP har också attraherat små och medelstora företagare som lockats av dess liberala och näringslivsvänliga ekonomiska politik. Många storstadsintellektuella stödde till en början AKP för de demokratiska reformer partiet drev igenom under den första mandatperioden. Under sin tid som premiärminister implementerade Erdogan nio harmoniprojekt som ingick i Turkiets ansökan om medlemskap i EU. AKP var det första parti som fick ett brett folkligt stöd för att utmana den kemalistiska tidigare eliten. Men utvecklingen av turkisk demokrati och rättvisa upphörde i och med en korruptionsskandal 2013. Efter denna händelse började Erdogan lägga grunden till en enmansregering.
Det folkliga stödet för Erdoğan har därefter minskat men presidenten och AKP har manipulerat på olika sätt för att permanenta maktinnehavet, bland annat genom att påverka rättsväsendet.
När valdatumet nu närmar sig finns det sakkunniga som ifrågasätter om Erdogan kan vara presidentkandidat. Enligt regimens företrädare är det inga problem, men författningsjurister tycker tvärtom. Enligt dem kan Erdogan inte vara en kandidat för tredje gången om han inte bestämmer sig för förtida val.
President Erdogan sade i sitt tal efter senaste regeringsmötet. "Det här valet kommer att vara det andra valet som kommer att säkerställa att presidenten och parlamentets ledamöter väljs samtidigt." Det är första gången han har uttalat sig så öppet i denna fråga. Maktens plan är tydlig. Det andra valet av Erdogan (2018) räknas av Erdogan som det första eftersom den nya författningen gäller från 2017. Valet 2014 räknas därmed bort. Om detta accepteras och om parlamentet under nästa mandatperiod beslutar om omval före deadline, kommer Erdogan att ha rätt att enligt artikel 116 bli omvald ytterligare en gång. Det vill säga för fjärde gången.
Vid lokalval i Istanbul våren 2019 blev Ehrem Imamoglu från det republikanska folkpartiet CHP vald till borgmästare. Erdogan protesterade och förklarade valet ogiltigt. Vid omval i juni 2019 slog Imamoglu åter ut presidentens kandidat och kunde fortsatta som borgmästare. Då anklagades han för att ha skymfat anhängare till Erdogan och dömdes i december 2022 till fängelse i två år och sju månader. Han förbjöds också att verka politiskt. Imamoglu är en populär politiker och skulle kunnat hota Erdogan i presidentvalet.
Oppositionens ledare, Kemal Kilicdaroglu, anser nu att han inte har någon chans att gå emot Erdogans beslut eftersom presidenten själv utsett ledamöterna i valnämnden. ”Du har ingenstans att invända." Hans uttalande har kritiserats. Många opponerar mot denna fatalistiska hållningen.
Bränningen av Koranen i Sverige står också på president Erdogans agenda. Han anser att de som tillåter denna händelse inte kan förvänta sig välvilja från Turkiet angående Sveriges Nato-medlemskap.
Det nationalistiska partiet Iyi party (”det goda partiet”) har lämnat in en stämningsansökan mot den svenska regeringen angående Rasmus Paludans bränning av den heliga Koranen framför den turkiska ambassaden i Stockholm. Partiets talesperson, Kursat Zorlu, uppger att partiet använder sig av representanter i Sverige. "Vi lämnar in en stämningsansökan mot den svenska regeringen i en lokal domstol i Stockholm denna vecka. Fallet kommer så småningom att gå till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.”
En slutsats är att oppositionen i Turkiet de senaste tio åren inte förmått något annat än att legitimera regimens olaglighet och att den nu inte heller planerar någonting nytt! En annan att det är lätt att förutse att Paludans koranbränning och demonstrationerna mot Turkiet i Sverige och Europa kommer att gynna Erdogan inför valet.
Nuh Naci Atay
Stig Andersson
(Texten är skriven före jordbävningarna som drabbat Turkiet och Syrien.)