Efter en lång och rolig dag satt jag och mina vänner i buss 800, på väg hem från Karlstad. Det var första dagen i mars vilket vädret visade tydligt. Vi tog samma buss på morgonen och åkte in till centrum, sedan hoppade vi på en buss mot Bergvik och shoppade så mycket vi kände för.
Det är ganska jobbigt att Åmål är en liten stad med nästan inga butiker som intresserar oss ungdomar så vi måste oftast åka till någon annan stad för att handla saker som vi tycker om eller behöver.
Det är första gången sedan den kalla vintern började som solen går ner efter klockan fem. Bredvid mig sitter en av mina vänner Tanya och vi lyssnar på musik medan vi tittar på solnedgången genom alla fönster.
”Nästa stopp, Åmåls resecentrum”, låter det automatiskt ur högtalarna när vi åker in till Åmål.
”Vi kan nog börja plocka ihop våra grejer” säger hon och jag nickar.
Jag tar ur min sladd som laddade min telefon, mina vänner börjar plocka ihop efter sig och bussen kommer fram. Jag ställer mig upp, tittar ner på mitt säte igen för att se till att jag inte glömt något. När jag ser att inget ligger kvar går jag mot bussdörren och går ut ur bussen. Vid första klivet ut så slår mörkrets kyla mig. Månen hälsar på mig, och jag hälsar tillbaka med ett litet leende.
Mina vänner och jag tar följe hem, jag och Tanya går bredvid varandra bakom de andra. Vi fortsätter att lyssna på musik tillsammans. Glädjen och energin bubblar inom mig, även fast min kropp är ganska trött.
”Gud vad jag älskar att vara ute när det är mörkt!” utbrister jag högt och börjar skutta runt på trottoaren.
”Hur orkar du? Jag är helt slut”, fnissar Tanya.
”Tänk dig hur härligt det är för oss i Åmål egentligen, vi kan gå ut när det är sent och mörkt utan att behöva vara rädda. Sånt här kan man definitivt inte göra i Karlstad”, svarar jag dansandes.
”Jo kanske”, argumenterar hon.
”Okej, men tror du att de känner sig lika säkra som vi gör här?” frågar jag henne.
”Nej men”, försöker hon protestera men jag avbryter henne.
”Då så! Jag älskar Åmål!” ropar jag och fortsätter dansa mig hem.
Jag dansar med månen under gatlamporna, jag blir kramad av kylan som välkomnar mig tillbaka och jag känner mig hemma. Fastän jag brukar klaga mycket på att Åmål är en liten stad med nästan ingenting att göra så skulle jag aldrig kunna se någon annan plats som mitt hem.
Mitt lilla Åmål, min lilla stad med det största hjärtat.