Balkongräckets mästerliga virrvarr av drakar och blommor har blivit ett signum för den annars till synes anspråkslösa byggnaden på Västerlånggatan 7, Åmåls förmodligen bäst bevarade 1930-talshus.
Ägarna Petra Erlewein och Per Mattsson är med rätta stolta över vad de åstadkommit invändigt, men nu väntar nya utmaningar.
– Vi är inte så sentimentala av oss.
Högsta kvalitet, rakt igenom. Det är ett övergripande intryck av Västerlånggatan 7. Från den platsbyggda skohyllan direkt innanför ytterdörren – som är ett konstverk i sig – till fönsterbrädorna av marmor med utskurna hörn, vilka gör att gardinerna draperar sig perfekt.
Fiskbensparkett, ådermålade skjutdörrar, väggpaneler och öppen spis, Åmåls vackraste, enligt sotaren.
– Vi har renoverat väldigt försiktigt, för att behålla så mycket som möjligt av det gamla, säger ägarna Petra Erlewein och Per Mattsson.
– Allt var väldigt orört när vi flyttade hit. Det kanske hade tapetserats om en gång. Därför var det ett roligt projekt.
Vaktmästaren som visade oss runt berättade att den ledande budgivaren ville stycka upp huset i mindre lägenheter. Vi kände bara ’Gud, nej! Det får inte ske! Huset måste räddas till eftervärlden’.
Enligt dåtidens norm hade husets största lägenhet från början två separata världar, den bruna och den vita. Herrskapets respektive tjänstefolkets domäner. Uppdelningen går fortfarande att ta på, även om dagens besökare inte kan räkna med att någon kommer hastande med pälskappa när de trycker på ringklockan i övre hallen.
Här har det för övrigt iordningställts ett hemmakontor som ser ut att ha stått orört bortemot hundra år. Men intrycket är illusoriskt, delvis för att locka spekulanter. Fastigheten ska nämligen säljas. En annons ligger färdig att publicera närhelst ägarna ger klartecken.
– Jag vet inte hur många gånger vi flyttat. Men i genomsnitt har det skett ungefär vartannat år, så detta borde vara cirka 19:e gången, säger Petra Erlewein.
Västerlånggatan 7 är en av parets mer långvariga adresser. Köpet blev klart 2014.
– Vi kom in ganska sent i budgivningsprocessen. Vaktmästaren som visade oss runt berättade att den ledande budgivaren ville stycka upp huset i mindre lägenheter. Vi kände bara ”Gud, nej! Det får inte ske! Huset måste räddas till eftervärlden.”
Byggnadens historia är starkt förknippad med familjen Varbäck. Huset brukar benämnas med deras namn. En vanlig sed förr, men mer sällsynt i dag, då adresser oftare pekas ut på sätt som kräver mindre lokalkännedom.
Verner Varbäck från Vara flyttade till Åmål i början 1900-talet för att starta järnhandel. Verksamheten låg på Torggatan och gick uppenbarligen bra. Annars hade det knappast funnits medel att förverkliga det bygge han 1932 lät uppföra åt sig själv, sin fru och sina tre barn på Västerlånggatan. För pengar lär det ha kostat massvis av. Kvalitet kommer som bekant sällan gratis.
Trots att inga större ändringar hade gjorts när Petra Erlewein och Per Matsson tog över efter Verner Varbäcks son Kurt, så var huvudlägenheten fortfarande i förhållandevis bra skick. Renoveringen tog visserligen nära fyra år men mestadels handlade det om att återställa befintlig interiör i nyskick, inte slänga ut och ersätta med nytt.
Modern bekvämlighet
Enda undantagen är köket och badrummet. Särskilt det senare var tvunget att byggas om ordentligt för att uppfylla modern bekvämlighetsstandard. Ett fungerande hem kan inte vara musealt rakt igenom, menar ägarna, hur mycket passion de än må ha för gammal byggkonst,
Gårdslängorna är ett kapitel i sig. Ägarna har omsorgsfullt tagit sig an även dessa, målat och lagat utan att göra våld på bevarandevärda originaldetaljer. Det enda som försvunnit är ett skröpligt garage – och massvis av skräp tidigare hyresgäster efterlämnat.
– Vi slet ut en släpkärra på alla vändor till Östby, minns Per Mattsson.
Vi blev uppringda av en chef för bombgruppen, som nästan skrek när han frågade varför vi förvarade dynamit i ett skåp mitt inne i Åmål? Jag fick förklara att vi hade ett gammalt järnhandlarhem och inte visste vad som kommit med på köpet.
Även specialstyrkor tvingades bistå vid städningen, efter att Petra Erlewein lyckats lirka upp ett betongskåp som gäckat henne sedan inflyttningen. Bakom dörrarna låg dynamitgubbar, klara att använda. Polisen kontaktades och fastighetsägarna beordrades per omgående att stänga dörren.
– Vi blev uppringda av en chef för bombgruppen, som nästan skrek när han frågade varför vi förvarade dynamit i ett skåp mitt inne i Åmål? Jag fick förklara att vi hade ett gammalt järnhandlarhem och inte visste vad som kommit med på köpet.
Kompletta ritningar
I gårdslängorna gjordes det även mindre dramatiska men likväl spännande lokalhistoriska fynd, som gamla räkenskapsböcker från Varbäcks järnhandel och en komplett uppsättning ritningar. De senare var till god hjälp vid renoveringen av boningshuset. Exempelvis visar ritningar att balkongen mot Västerlånggatan är ordentligt fästad med tre järnbalkar.
– Vi hade inte riktigt vågat använda den innan, av rädsla för att ramla ner, förklarar Per Mattsson.
Balkongräcket torde vara husets främsta kännetecken. Ett mästerverk signerat Harald Wadsjö, vid klassiska Näfveqvarns bruk. Stilen kallas Swedish grace, även om mönstret lånat inspiration från Kina. Två kämpande drakar bland körsbärsblommor.
Att denna inte så lilla dekorationsdetalj hamnade i Åmål tror Petra Erlewein hänger samman med att huset ritades av Gotthard Ålander, samme arkitekt som står bakom stadshuset:
– Han var ett ganska stort namn under sin tid och hade säkert en hel del kontakter.
Sammantaget har det varit ett privilegium att bo på Västerlånggatan 7, menar paret. Men nu går flyttlasset snart vidare, som så många gånger förr, till ett nytt renoveringsobjekt med potential.
– Vi är inte så sentimentala av oss. Många gånger har vi i slutändan känt att det är resans gång som lockat oss mest, säger Petra Erlewein.