Filip Oskarsson, 59, från Högsäter har haft Parkinsons sjukdom i tolv år. Att hålla igång fysiskt hjälper till att bromsa sjukdomen, så han är målvakt i fotbollslandslaget för Parkinsonsjuka. Nu samlar man in pengar för att kunna delta i den årliga landslagscupen.
– Det hade varit kul om alla kunde följa med, säger han.
Filip Oskarsson fick diagnosen Parkinsons sjukdom 2011. Då hade han tappat luktsinnet och känt sig svag i högerarmen i två år, och åkt ut och in på sjukhus. Sjukdomen är svår att hitta och läkarna fick använda uteslutningsmetoden.
– Jag blev väldigt trött i armen och min fru tyckte att jag skar brödet konstigt. Hon hade läst på internet och hade väl redan räknat ut att det var Parkinson. Det var inte så roligt att få det beskedet. Man blev rätt så nedstämd och befarade det värsta, säger han.
Han har jobbat som brevbärare under hela sitt arbetsliv och är nu inne på 41:a året. Numera jobbar han dock halvtid på grund av sjukdomen, som förknippas framförallt med huvudskakningar. Men för Filip yttrar den sig mer i försämrad motorik i högra sidan av kroppen.
Man blir sämre och sämre och behöver mer och mer medicin för att klara dagen. Men jag tränar styrka, cyklar, åker skidor, springer och simmar. Det har jag levt på länge.
– Jag klarar mig ganska bra. Jag har tappat 50 procent av motoriken och snabbheten i höger hand, men jag anpassar jobbet efter mig. Jag blir lätt trött och behöver vila dagen efter jag jobbat. Man blir trött i kroppen och hjärnan, säger han.
Träning hjälper
Att han hållit igång tränat mycket genom åren hjälper, tror Filip Oskarsson.
– Man blir sämre och sämre och behöver mer och mer medicin för att klara dagen. Men jag tränar styrka, cyklar, åker skidor, springer och simmar. Det har jag levt på länge, säger han.
Framför allt spelar han fotboll i landslaget för Parkinsonsjuka, där han är målvakt.
– Det är gott att få träna hela kroppens koordination. Det är inte världens snabbaste fotboll, det är nästan gåfotboll. Alla behöver motion, men för mig gör det extra mycket nytta.
Gemenskapen med andra som har Parkinsons sjukdom var jobbig i början, men nu är det en trygghet.
– Det första hade jag väldiga problem med det. Jag ville inte se hur de såg ut när de haft Parkinson i flera år. Jag fick nästan panik att folk skulle se det på mig. Men nu är det bättre. Jag har träffat många med Parkinson i olika Facebookgrupper och med fotbollen. De är likasinnade och det är roligt att träffas och prata. Ingen ser ner på varandra och det har hjälpt mig, säger han.
Samlar in pengar
Nu samlar de in pengar för att kunna åka på den årliga internationella fotbollsturneringen för personer med sjukdomen. Förr gick den i Köpenhamn, men nu har den döpts till Ray Kennedy Cup efter den förre Liverpoolspelaren som senare fick Parkinson, och flyttats till just Liverpool. Den avgörs 24–25 juni.
– Ett år fick vi pengar från Parkinsonförbundet, men nu är väl de pengarna slut. Det hade varit kul om alla kunde åka med.
Filip Oskarsson har varit med i turneringen fyra gånger, men i tufft motstånd av England, Wales, Norge och Danmark har det inte blivit några segrar.
– Det har väl inte gått så bra, men vi har kämpat gott. Vi tränar inte så mycket tillsammans, till skillnad från danskarna som tränar varje vecka som rehabilitering. Det är mest för att träffas och ha ett utbyte, säger han.