Vid min lilla sjuksväng senaste veckorna har jag noterat det som många intygat – hur vänligt man blir bemött av vårdpersonalen. Hur orkar dom?
Jag tycker mig också märka hur den gamla sjukhushierarkin försvagats. Tidigare var överläkare som gud på avdelningen. Underläkarna stod på tå. Förresten ser man inte titeln underläkare så ofta. AT-läkare och ibland ST-läkare låter väl bättre.
Så känns det som undersköterskorna fått bättre status. Välförtjänt för den viktiga insats dessa gör. Detta manifesteras också. Från 1 juli i år blir undersköterska en skyddad yrkestitel.
I spaltens följetong om mitt knä, kan nu rapporteras att allt går planenligt. Förra veckan var det dags att ”ta stygnen” som man sa förr i världen. Men numera är det agraffer som gäller.
Agraffer. Det för tankarna till spännen på norska lusekoftor. Men sår häftas numera ihop med häftklamrar. Snabbt under operationen. Och lätta att efter läkning knipsa bort.
Just nu pågår debatt om ”dom” ska anses som korrekt i skrivspråket både för de och dem. Blotta frågeställningen gjorde författaren Ranelid rasande i en tv-debatt. Denne håller förstås benhårt fast vid nuvarande ordning med de och dem.
Själv är jag lite kluven. Med tanke på hur snårigt det har blivit. Många tror att i skriftspråk ska man skriva ”dem”. Då kan det bli ”dem kom hit”. Jag har faktiskt sett att någon journalist skrivit fel.
I denna vildvuxna spalt tar jag mig emellertid friheten att, om det lättar upp, då och då använda ”dom”. Vad dom än bestämmer.
Vi avslutar med frågan vilken grupp som fick bollen i denna mening med totalanvändning av ”dom”. Att tillåta ”dom” är alltså inte problemfritt, visas här: ”Dom såg dom på vägen och då gav dom bollen till dom.”
Frågan blir då: Vilka fick bollen?