Festivalgeneral, konsthallsansvarig och krögare med förmåga att locka stjärnor utan gage.
Jan Sagle var under sitt yrkesliv drivande i utvecklingen av Åmål som kulturstad. Numera ägnar han sig mest åt måleri. Tröskeln till ytterdörren passeras sällan. Men platserna dit färgtuberna tar honom är ofta samma som han arbetade med förr: Vackra, välbekanta, miljöer i hemortens hjärta.
På söndagen har Jan Sagle vernissage. Ett 20-tal av hans tavlor pryder väggarna i Stadshotellets restaurang. Ljusa, lättillgängliga, akrylmålningar med hög igenkänningsfaktor.
– Jag har gått igenom många olika stilar, säger Sagle, medan vi bläddrar igenom gamla tidningsurklipp.
Ibland lutar målningarna han håller upp framför kameran åt det grafiskt dekorativa. Andra gånger kan bilderna placeras under olika klassiska ismer.
Vilken stil arbetar du med nu?
– Naturalism, kan man säga?
Vad fick dig att fastna för den?
– Det säljer bäst.
Nära USA
Jan Sagle är i grunden utbildad dekoratör och möbelarkitekt, även om många främst förknippar honom med musik, genom gruppen The Wayfarer.
– Vi turnerade över hela Europa och var på väg till staterna också. Bob Dylans manager kom över och lyssnade på oss. Men det blev inte av, eftersom Leif Eriksson lämnade bandet och började studera
Efter att ha arbetat på grammofonbolag under en tid, bestämde sig Jan Sagle själv för att byta bana och ta över sina föräldrars verksamhet, gamla hotell Paletten på Hjeltegatan. Verksamheten döptes om till Wayfarers Inn och blev det närmaste Åmål har varit en rockklubb av rang. Tomas Ledin, Ulf Lundell, Peps Persson och andra redan då etablerade stjärnor stannade till, mycket för att de kände ägaren från hans tidigare artistkarriär.
– Allt de fick var husrum och mat, säger Sagle.
Erbjöds konsthallen
Nästa steg förde honom längre bort från musiken men gav mer näring åt studiekompetensen. Han blev reklamare och dekoratör, bland annat hade han uppdrag åt Håkansson när industriföretaget behövde nya mässmontrar.
Jobbet var emellertid inte ofarligt. Det visade sig efter hand, när Jan Sagle målade utställningstält:
– Färgerna var giftiga så in i helvete. Men jag fick knappt någon ersättning.
Under sjukdomstiden hörde kommunen av sig och erbjöd tjänsten som konsthallsansvarig. Sagle nappade direkt, och en av de första uppgifterna blev att göra någonting med invandrartema. Projektet var rikstäckande, som reaktion på striderna i forna Jugoslavien, med efterföljande flyktingström.
– De tog oss till Stockholm och visade en dålig, tråkig, utställning. Fokus låg på vita bussarna, finska flyktingbarn och annat redan redan då gammalt. Det ville vi inte ha.
Höll öppet möte
Istället anordnade Jan Sagle ett öppet möte i konsthallen, där han frågade invandrare vad de själva ville göra.
Svaret blev:
– Kan vi inte göra nåt med musik, mat, där vi kan sälja saker från våra hemländer?
Ambulerande tillvaro
Där såddes fröet till Gränslös kulturfestival. Första upplagan hölls i Plantaget, pingsthelgen 1994, och succén var omedelbar.
– Året efter blev festivalområdet överfullt. Besökarna trampade ner allt som var av växtlighet och grannarna klagade, minns Jan Sagle.
Arrangemanget flyttades tvärs över ån, till den mer stryktåliga stenbeläggningen på torget. Festivalområdet sträckte sig då från Kungsbron till Torggatan, med en scen i varje ände. Flera av artisterna som kom utifrån blev senare stora, men då, strax före millennieskiftet nöjde de sig med mat och husrum.
Ironiskt nog tvingades arrangemanget, med dess ursprungliga invandrings- och flyktingtema, snart åter maka på sig.
– Ett år var vi i Snarhögsparken. Men allt blev söndertrampat, så vi fick inte vara kvar där heller, säger Jan Sagle.
Tidig debututställning
Sista upplagorna av Gränslös kulturfestival hölls kring Gamla kyrkan. På 20-årsjubileet spelade bland andra Mikael Wiehe. En värdig slutpunkt, även om det rullade på ytterligare ett kort tag för både Sagle och hans skapelse:
– Jag jobbade med reklam och kultur ända tills jag fyllde 72. Efter det började jag måla ordentligt.
Första utställningen hade han 1958, bara 16 år gammal, på sin pappas hotell. Samtliga bilder såldes och gav lite välkomna fickpengar till väntande studier vid slöjdföreningen i Göteborg.
Även under musikkarriären fanns målnings- och teckningsutrustning ofta i packningen. Då kunde det bland annat bli gatubilder från Paris, utförda på plats, men numera är motiven oftast kopplade till Åmål med omnejd.
– Jag får ofta beställningar. Då blir det mycket porträtt, hus och vyer i närheten av där beställaren bor, säger Jan Sagle.
”Lite som terapi”
Produktionstempot är förhållandevis högt:
– Måleri fungerar lite som terapi för mig, sedan jag av hälsoskäl fick svårt att ta mig ut.
Utöver tavlorna som visas på Stadshotellet finns i lägenheten ytterligare 65–70 färdiga bilder som ska vara med vid en kommande utställning i konsthallen.