”Se upp!” ropar en kille bakom mig. Jag vänder mig om hastigt och ser hur en boll skjuts i hög fart mot mig. Tittandes mot bollen så hukar jag mig ner snabbt, precis så att bollen skjuts ovanför mitt huvud.
Sommaren har anlänt till Åmål. Eleverna i skolan har börjat fånga färg på sina ansikten igen och för första gången sedan flera månader tillbaka så går vi ungdomar ut frivilligt. Vi tillbringar inte tiden inlåsta i våra rum, vi njuter av solen som äntligen har kommit tillbaka från sin långa resa runt jorden.
”Vad sägs om att vi drar och badar på Örnäs i dag? Vi kan mötas upp vid Ica runt klockan fem och sen kan vi väl gå dit tillsammans?” föreslår Tanya.
”Jo visst, det kan vi väl göra”, nickar en av våra vänner.
”Ja, ja, så länge vi går till den där lekplatsen bakom djurparken” ler jag glatt.
Vi alla kommer överens om att ses efter skolan och att få första badet för året avklarat. Vi sitter på en bänk på skolgården under vår rast. Flera elever och lärare spelar fotboll tillsammans, umgås eller cyklar runt.
Jag tittar upp på utsikten framför mig som nu har blomstrat med unga skratt och en kokhet värme som krigar med vinden som kylar ner oss och ropar på oss för att leka med den.
”Tycker inte ni att det är konstigt hur vädret har så stor roll i allt?” frågar jag mina vänner.
”Vad menar du?” frågar Tanya och höjer ett ögonbryn.
”Det jag menar är att skolan var så grå bara en vecka sen! Ingen log eller skrattade, alla såg ju ut som porträtt. Helt stilla. Liksom, nu när vädret har blivit bättre så har alla plötsligt fått vilja att göra en hel massa! Kan du tro att jag älskar idrottslektionerna ute på konstgräset?” skrattar jag.
De andra skrattar med mig och håller med. Vi alla delar med oss av vår sommarglädje.
Men vet ni vad? Det handlar inte bara om vädret. Detta handlar om Åmål, vårt lilla Åmål med det största hjärtat som någonsin funnits.
Somrar i Åmål är det bästa jag har varit med om.