När jag kom till Åmål i mitten av 60-talet slog det mig hur många frikyrkor och kapell det fanns i staden och omgivande orter. Och därmed många pastorer. Med åren har frikyrkor försvunnit sedan medlemsantalen sjunkit. Det blev allt svårare att klara drift och underhåll av lokalerna.
Senast ser vi att självaste Missionsförsamlingen lämnar sin fina Kungsbergskyrka och flyttar ner från berget. Tillsammans med Baptistkyrkan bildar man Equmeniakyrkan.
Mina kunskaper och erfarenheter av denna del av svenskt samhällsliv är bristfälliga. Men jag betraktar förstås frikyrkorna som en del av folkrörelsen. Föreningsverksamhet har haft stor betydelse för den demokratiska utvecklingen.
Fast någon liten kontakt fick jag i tidiga år med frikyrkorna på Gårda i Göteborg. Missionskyrkan hade barngrupper som samlade många av oss. Men mest lockade nog julfesten. Där vi fick en påse med ett par frukter, en liten chokladbit och en ängel med glitter.
På Elimkapellet på Gårdavägen fick vi barn till uråldriga ljusbilder – kan ha varit skioptikon – uppläsning av Onkel Toms stuga. Grymheterna i berättelsen berörde.
Till kontakter med religionen räknar jag in något års medlemskap i KFUM. Rätt otrevlig upplevelse.
Jag var 13 år. Det började med något slags inträdesceremoni. Med huva över huvudet fördes jag in i ett mörkt rum där folk stampade i golvet och en trumma dånade. Där fick jag dricka något äckligt surt – troligen vatten med ättika. Så skulle livet bli för mig om jag svek löftet. Sen blev det ett glas med god saft. Så skulle det bli om jag blev KFUM trogen.
Ledarna var strängt religiösa och inte alls trevliga. Så KFUM-sejouren blev kort.
Förra veckans goaste skratt fick jag av HYLTACALLES bildinsändare i DN. Bakom denne Calle finns Ulf Hultén-Cavallius, som då och då meddelar tänkvärda saker i form av bild och text i dagstidningar. Han har förresten den goda vanan att också bo vid Vänern. Vid Kinneviken, mitt emot oss.
Och nu kommer Ulfs fyndiga fundering i form av ett samtal mellan två kvinnor apropå monarkin. Den ena tycker det är så fint och värdefullt att vi med kungahuset har en familj vi kan samlas kring och beundra. Generation efter generation.
– Jo, men vi har ju familjen Wahlgren, påminner den andra.