För 70 år sedan gifte sig Barbro och Rune Karlsson på pingstafton. Tillsammans har de levt genom mycket och under alla dessa år har de aldrig varit osams.
– Vi har inte tröttnat på varandra än. Allting är det bästa, det kan inte bli bättre, säger Rune Karlsson.
I december 1950 åkte Rune Karlsson från Sundsvall till Timrå för att hjälpa till i en församling. Där träffade han Barbro Höglund, en 16-årig flicka från tätorten som fångade hans uppmärksamhet. Det var kärlek vid första ögonkastet, och Rune säger att han föll direkt. Lyckligtvis var intresset ömsesidigt, och Barbro tyckte att han var hur fin som helst med sitt lockiga hår. Hon poängterar att han är minst lika fin nu trots att lockarna försvunnit och att håret blivit grått. Rune är sju år äldre än Barbro, och hennes mamma undrade ”vad det var för evangelist som springer efter småflickor”.
– Det var spännande, ung som man var, säger Barbro Karlsson och skrattar.
På pingstafton den 31 maj 1953, tre år efter att Rune och Barbro träffades, gifte de sig i Timrå. I år är det 70 år sedan bröllopsdagen, vilket innebär att de firar järnbröllop. De frågade några föräldrar i sin församling om deras barn kunde ställa upp som brudnäbbar.
– Vi tyckte att de var så himla gulliga, säger Barbro Karlsson.
Rune och Barbro försöker ständigt lyfta varandra, och komplimangerna mellan dem flödar. De undviker gärna att prata om sig själva, men har inga problem med att sätta den andra i rampljuset. Efter alla år som har gått är de fortfarande lika kära i varandra som när de först träffades.
– Vi har inte tröttnat på varandra än. Allting är det bästa, det kan inte bli bättre. 70 år, det känns helt normalt, säger Rune Karlsson.
– Och lika kära är vi än, jag är det i alla fall, säger Barbro Karlsson samtidigt som Rune tar hennes hand.
Under sina 70 år tillsammans har de otroligt nog aldrig varit osams eller haft några större konflikter. Barbro och Rune Karlsson säger att de alltid har värdesatt motparten högst och sett upp till den andra. Istället för att lägga energi på potentiella tjafs har de valt att lyssna och forma sig efter varandra, och Rune säger att det är viktigt att förstå att ens partner vet bättre i vissa situationer. De försöker beskriva hur de så enkelt sett förbi sina egna egon, men tycker att det är svårt att sätta ord på det.
– I det stora hela när det gäller Rune och mig är det bara positivt, säger Barbro Karlsson.
– Det är den inre känslan och övertygelsen man har, men hur formulerar man det i ord? Det är bara i handling man visar att ”här är jag”, säger Rune Karlsson.
1963 flyttade Rune och Barbro Karlsson till Åmål, och här har de blivit kvar sedan dess. Huset som de bor i har Rune varit med och byggt från grunden. Barbro berättar hur spännande det var, eftersom det inte var så vanligt att man kunde skaffa ett hus ”bara sådär” på den tiden. Det viktigaste i husbygget var att där inte skulle finnas några trappor, vilket de är väldigt tacksamma för idag när kroppen inte orkar lika mycket.
Tillsammans har Rune och Barbro sex barn, som självfallet är utflyttade sedan många år tillbaka. Nu tillbringar paret sina dagar själva i huset med sin gul- och svartfläckiga katt Doris, och de är nöjda så länge de har varandra.
Både Barbro och Rune Karlsson arbetade länge i Pingstkyrkan, och är fortfarande engagerade. Rune var andre pastor i Sundsvall, och han och Barbro ser tillbaka på tiden med glädje. I församlingen i Sundsvall var det nästan 600 medlemmar.
– Det var en väldigt trevlig tid för det var så mycket fina ungdomar. Och så var det en fin gubbe också, han är likadan i dag, säger Barbro Karlsson och vänder sig mot sin man.
Utöver deras engagemang i kyrkan har musik varit en stor del av deras liv. Rune Karlsson har spelat piano, gitarr och fiol, och innan han pensionerade sig arbetade han som musiklärare i Åmål. Barbro Karlsson spelade inte några instrument, men hon sjöng ofta på olika tillställningar. Rune pratar med värme om Barbros sångröst, och säger att den var något alldeles speciellt. Han berättar att människor ringde från hela landet och ville att Barbro skulle komma och sjunga. Det var till och med så att Erik Vikbladh, tidigare musikdirektör för Dalslands körförbund, bestämde att det endast var Barbro som fick sjunga på hans begravning.
– Alla blev engagerade när de hörde hennes sångröst. Den tog tag i en, säger Rune Karlsson.
Rune Karlsson är nu 95 år, och Barbro Karlsson är 88 år. Under deras långa liv har de varit med om väldigt mycket. De har rest över hela Europa, och även till andra delar av världen. Rune berättar om när de reste till Östtyskland när Berlinmuren stod kvar, och hur märklig upplevelsen var.
– Att vi vågade åka iväg. Det var ju så oroligt där! Nu efteråt skulle man inte våga, men då brydde man sig inte ett dugg, säger han.
När man tänker tillbaka på åren som har gått tänker man: ”Oj, oj, oj. Har det hänt mig så här mycket?”. Men det är samtidigt väldigt roligt att ha sådana minnen
Men de har inte bara upplevt trevliga saker tillsammans. För några år sedan gick deras ena dotter Eva bort i cancer, och Barbro och Rune berättar hur svårt det är att greppa att man som förälder lever längre än sina barn.
– Det var ett hårt slag, man kan inte acceptera det, säger Rune Karlsson.
– Det var en period i livet som inte var så rolig. Ingen vet något om morgondagen, säger Barbro Karlsson.
I dag tar Rune och Barbro Karlsson dagarna som de kommer. Även om båda är friska och pigga så klarar inte kroppen lika mycket som den tidigare gjorde. Däremot brukar de fortfarande ta emot en hel del besök från gamla vänner och familjen.
– Man vet inte vad som kan hända. Man känner sig lite rastlös och så, det är skillnad mot förr när man kunde bjuda lite bättre. Nu är det som det är, säger Rune Karlsson.
Har ni något relationstips?
– Man ska respektera och acceptera varandra i högsta grad. Man ska aldrig titta på någon annan, det skulle aldrig falla mig in, säger Rune Karlsson.
– Man ska lita på varandra till 100 procent, säger Barbro Karlsson.