“Aj, aj! ”Kan inte du vara lite mer försiktig?” frågar jag Tanya när hon smörjer solkrämen på min solbrända rygg med sina vassa naglar.
“Men förlåt då, gör det själv”, muttrar hon. Vi sitter vid stranden på gräset i Forsbacka tillsammans med hennes familj och badar. Hennes föräldrar leker med hennes lillasyster medan jag och hon solar.
Det har varit så varmt hela veckan nu i Åmål, det har också gått exakt en vecka sedan jag fick sommarlov.
Hittills har mitt sommarlov bestått av tre saker. Glass, cykelturer och sena kvällar på stan. Samtidigt har det varit fyllt av en färsk, ny typ av ångest som också kommer i form av längtan.
När Tanya har smetat klart solkrämen på min rygg lägger vi oss på mage på våra handdukar och tittar ut över alla som besöker stranden.
Gräset är grönt, barnen springer efter varandra, såpbubblor flyger med vinden, det luktar blommigt och fruktigt. Flera barnfamiljer har med sig picknickkorgar med mat och fika.
“Det är så många här, man skulle kunna tro att det är grillfest”, skojar jag.
“Det är ju en grillfest, ser du inte hur alla ser grillade ut”, skämtar hon tillbaka. Vi brister ut i skratt och kan inte värja oss för tanken att nästan alla på stranden är lika solbrända som grillade kycklingar.
”Tycker inte du att det är skumt hur varmt det har blivit?”, fortsätter hon när vi har skrattat klart.
“Nä, jag tror att solen bara har varit borta för länge så vi har glömt hur det känns”, säger jag.
Hon nickar och tar fram en fruktlåda hon tagit med hemifrån, i den ligger skivade vattenmeloner.
Vi tar fram våra gafflar och äter skivorna tillsammans medan vätskan rinner ner för våra hakor och vi blir alldeles klistriga om ansiktet och händerna.
Musiken som spelar på högtalaren vid min sida slår till basen i mitt hjärta och jag kan äntligen begripa att sommaren har kommit till vårt lilla Åmål.