“Woooooo!” Ett högt rop hörs genom hela stan. Allt annat jag hör runt mig är skratt och glädje blandat med doften av bensin, alkohol och cigaretter. Detta är doften jag längtar efter varje år – Bluesdoften.
Bluesfestivalen i Åmål är det bästa jag och mina vänner vet. Varför? Jo, för turister från hela världen kommer vi till vårt lilla Åmål för att se vad vi har att visa upp. De ser oss, de ser vår talang, vår kärlek till staden och vår gemensamhet. Denna musikfestival har vi växt upp med och längtat efter varje år.
”Jag orkar inte spela kort längre! Kan inte vi gå runt och se ifall de andra är här än?” muttrar Tanya.
Jag kollar på kortleken som vi har distraherat oss själva med den senaste timmen på bänken i Plantaget. Solen skiner så starkt mot min hud och jag känner hur solbrännan kommer strax.
”Visst, var skulle de vara?” svarar jag och hjälper henne plocka ihop kortleken.
”Vid Blå, du vet på gräsmattan där vid den där finfina restaurangen”, säger hon och vi börjar gå.
”Du menar väl Dalslands skafferi?” rättar jag henne.
”Ja just den. Vi borde gå och äta där någon gång”, föreslår hon glatt.
Tack och hej för den gången – här är PD:s vimmelrapportering från blues-ÅmålVi går förbi vattenfontänen, förbi Dalslands Litteraturförenings byggnad och vi går längs hamnen mot gräsmattan vid vattnet. Vi träffar alla våra skolkamrater, vänner och bekanta. Alla ser så glada ut.
De äldre njuter av musiken de lyssnar på sen de var unga och de njuter av att se hur staden lyser utan lampor. Vi yngre njuter av att träffa nya människor, hälsa på den vänliga polisen som kör runt hela dagen, dansa till musiken, skratta åt fulla människor som ligger på gräsmattor och så klart skapa roliga minnen. I ett hav av människor plockar mina öron upp ljudet av flera olika språk. Norska, tyska, danska och till och med lite spanska någonstans. Jag är så fascinerad av att människor runt hela Europa har hört talas om denna festival och åkt hela vägen till vårt lilla Åmål för den, och det märks att vi inte svekm de heller.
Medan vi går ser jag en kvinna i 40-årsåldern. Hon måste vara den coolaste människan jag har skådat i dag. Med svart kajal under ögonen, en svart och brun smokey-eye och ljusbrunt läppstift rockar hon festivalen. Hon har långt svart lockigt hår, en Guns N’ Roses-tröja med hål i och svarta shorts tillsammans med en kedja. Jag ser hur hon håller i ett glas öl och skrattar högt med sina vänner när hon går förbi oss. Till slut kommer vi fram till våra vänner som har satt sig på en filt precis vid sandplanen där man kan spela beachvolleyboll. Vi slår oss ner vid dem och mumsar på lite godis och fika de har tagit med.
När jag tittar runt så ser jag inte en tom liten stad längre. Jag ser en liten stad med de största hjärtana någonsin. Kanske alla turisterna inte kom bara för just platsen. De kom för att de vet hur vi som redan bor här är så vänliga. Vi välkomnar alla med öppna armar och visar dem vårt hem. Vi ristar in Åmål utan mening men med kärlek i folket, därför kommer de alltid tillbaka.
Himlen har hunnit bli rosa, gräset är grönt, cyklarna cyklar runt oss i full fart, alla dansar till musiken och glädjer sig.
Det är musik, det är retroenergi, det är folk med god energi, det är coola Mustangbilar och det är vårt hem.