Annelie kämpar med postcovid: ”Världsmästare på snabbduschar”

Midsommaren 2020 började en lång och tuff period för Annelie Olsson. Vi har alla kunnat följa hennes kamp för att få rätt vård, för både sig själv och andra postcovid-sjuka.

Hon är mest känd för sin film Welcome to Järbo State, men hon är även utbildad fysioterapeut. Det är genom sitt yrke som hon sakta lärt sig förstå sjukdomen hon själv lider av. En hel del symptom återstår, men nu vet hon bättre hur hon ska hantera dem.

Annelie bjuder på kaffe, en dryck som hon fått lära sig tycka om på nytt eftersom lukt och smak försvann under lång tid.

– Det fanns inget som hjärnan längtade efter. Jag hade senap på maten för att få lust att äta, säger hon.

Kaffe smakade gamla mynt, men nu kan hon dricka kaffe om hon har havredryck i. Det får också upp blodtrycket en aning, vilket hjälper henne att hålla sig pigg lite längre.

Så började det

Det var midsommaren 2020 som hon blev dålig. Hon drabbades av covid-19, som så många andra, men hon blev inte bättre med tiden utan sämre. Annelie hamnade på sjukhus och låg en månad på Näl. Där letade de efter allt från hjärtinfarkt till hjärnblödning. När hon kom hem hade hon hemvård.

– Jag blev sämre och sämre, och jag blev väldigt mager för det var så svårt att orka tugga och svälja. Jag mådde illa och kräktes. Det var helt utmattande att göra den enklaste sak och jag behövde hjälp med allting. Jag ramlade här hemma många gånger. Sjukvården gjorde vad de kunde men de hade ingen behandling för symptomen.

Hanteringen av krisen

Själv insåg hon tidigt att detta inte är en vanlig influensa.

– Folk dog av organkollaps. Jag tänkte, det här kommer bli komplicerat. Vi har så modern teknisk utrustning och kompetent personal, men vi är inte så skolade i att samverka över ”organgränserna”, som jag kallar det.

Hon som är kliniskt verksam, kunde bara se på hur tiden gick när folk skickades runt mellan olika vårdgivare.

– Vi har haft det så fruktansvärt bra i Sverige, och vi hade en självbild att ”vi klarar allt”, men vi var helt oförberedda, menar Annelie.

Hon tycker det hade varit bättre om vi varit mer ödmjuka inför denna nya sjukdom. Att vi borde ha agerat snabbare med att stänga gränserna, och även med att börja använda munskydd.

– Det var länge sedan vi hade ett riktigt skarpt läge i Sverige då vi varit tvungna att inse att vi faktiskt behöver varandra. Individualismen har fått växa och det blir så tydligt i en kollektiv kris. Vi är inte vana att kämpa för samhällets bästa, menar hon.

Gjorde ”en Greta”

Annelie är mycket skeptisk till hur krisen hanterades i Sverige och hon hänvisar till en bok som heter ”Flocken” av Johan Anderberg. Boken handlar om den linje, som Annelie menar att Sverige valde redan från början, som handlade om flockimmunitet. Att tillräckligt många måste få sjukdomen för att vi ska få ett skydd i samhället. Det betyder också att många måste offras på vägen, menar hon.

– De hade strategin klar och de var väldigt ignoranta mot folk som opponerade sig.

Det var därför hon gjorde en Greta. Annelie åkte till Stockholm och protesterade. Hon satt i en säng på Mynttorget, tre dagar i veckan, i nästan två månader.

– Det var ju ett spektakel egentligen, men jag pratade med väldigt många från min våningssäng, bland annat med folk som legat i respirator som hade överlevt covid-19, berättar hon.

Annelie pratade även med många politiker, och andra som hade sin syn på sjukdomen utifrån sin tro eller övertygelse, från munkar som stannade till en stund, till folk med el-allergi.

Försämrades kraftigt

Efter tiden i Stockholm blev hon mycket sämre.

– November till februari var hemska månader. Jag kunde inte komma ihåg tre siffror i rad. Jag kunde bara inte få ihop det.

Hon hade drabbats av en slags hjärntrötthet, utan att inse det då. Idag förstår hon vad det innebär när hon träffar på någon med liknande symptom.

– Jag kände mig förtvivlad. Ingen visste hur det skulle gå. Det var en mental utmaning, förutom den fysiska. Hur ska jag stå ut med ovetskapen?

Hon visste inte hur hon skulle orka kämpa och inte tappa gnistan helt. Hon fick dropp, och då började hon må något bättre. Hon hade för lite vätska i systemet. Nu kunde hon börja röra sig något i sängen, men hon hade tappat väldigt mycket muskler.

– Jag gjorde mitt eget träningsprogram. Jag vände mig i sängen och lyfte benen, berättar hon.

Det gick fortfarande väldigt långsamt med förbättringen.

– Efter att bara ha vänt mig i sängen kunde jag ha en puls på upp mot 120 slag. När jag gick på toa kunde jag ha en puls på 160 slag per minut. Då är det inte trevligt kan jag säga. Jag är väldigt tacksam för att hjärtat har klarat detta, säger hon allvarsamt.

Det vände i mars när hon hade fått dropp i två månader. Sakta men säkert blev hon starkare. Hon som hade varit helt bunden vid ett rum i huset kunde börja röra sig runt lite mer, men gå i trappor gick ännu inte.

– Vården har lärt sig betydligt mer om det autonoma nervsystemet som en följd av coronaviruset. Det styr massor av processer i kroppen och det är väldigt individuellt. Framför allt vet vi mer om hur det är kopplat till vårt immunförsvar, konstaterar hon.

Symptom som kvarstår

Anneli har fortfarande lätt för att tappa trycket.

– Så fort du står upp ska trycket höjas, men för mig sjunker trycket i stället och då måste hjärtat slå fortare.

Att duscha är en utmaning. Hon måste sitta ner och duscha i så kallt vatten som möjligt eftersom hon mår sämre när kroppen blir varm. Då går pulsen upp ännu mer och hon börjar snabbt må mycket illa.

– Så jag är världsmästare på snabbduschar, säger hon.

Börjar jobba heltid

Från midsommar 2020 till midsommar 2021 var hon beroende av sin omgivning för att klara sig, men idag mår hon betydligt bättre. Hon började arbetsträna hösten 2021 och ökade sedan på successivt. Nu i augusti ska jag börja jobba 100 procent. Det är en helt ny tjänst, att som fysioterapeut göra hembesök runt om i Dalsland.

– Det finns många som inte kan ta sig till sin fysioterapeut men nu ska de kunna få rehab i hemmet i fortsättningen, säger Anneli som verkligen vet vad det innebär att vara hus-bunden.

Hon menar att de yrkesval hon gjort i livet reflekterar hennes person.

– Jag har ett ben i naturvetenskapen och ett starkt intresse för det där som inte går att mäta eller väga – humaniora.

Har du några nya filmprojekt planerade?

– Det finns några drömprojekt kvar i livet. ”Welcome back to Järbo State”, kanske?, säger hon drömmande.