Hoppa till huvudinnehållet

24-åriga Jennis knöl i bröstet var aggressiv tumör: ”Blev rädd för döden”

Publicerad:
Reporter Sanna Stark
Sanna Stark
sanna.stark@provinstidningen.se
Jenni Varis kunde inte ta hand om Diza på egen hand när behandlingens biverkningar var som värst. En enorm frihetskänsla kände hon däremot när hon var såpass frisk att hon kunde ta över henne helt själv igen.
Jenni Varis kunde inte ta hand om Diza på egen hand när behandlingens biverkningar var som värst. En enorm frihetskänsla kände hon däremot när hon var såpass frisk att hon kunde ta över henne helt själv igen. Foto: Sanna Stark

Som 24-åring upptäckte Jenni Varis plötsligt en knöl i bröstet. Den visade sig vara en aggressiv form av cancer och en lång och smärtsam behandling väntade.

– Allt jag ville ha var en vanlig och tråkig vardag igen, säger hon.

Det är i början av september 2021. Lågstadieläraren Jenni Varis från Åmål skulle precis påbörja sitt andra år som klassföreståndare när hon en kväll plötsligt upptäckte att en stor knöl hade dykt upp i sitt högra bröst.

– Jag fick panik. Jag förstod nog direkt att det inte var bra, säger den numera snart 27-åriga Jenni Varis.

Hon fick snabbt en tid på vårdcentralen och efter en kort undersökning konstaterade läkaren att hon omedelbart skulle remitteras vidare till Karlstad. På Centralsjukhusets bröstcentrum fick hon genomgå mammografi, ultraljud, biopsi och andra prover.

– Man ligger där och de konstaterar att det inte ser ut som en cysta, och så vidare. ”Men vad är det då?”, tänkte jag.

På parkeringen utanför satt Jenni Varis mamma i bilen.

– När jag kom ut sa jag ”du, det här var nog inte så bra”.

Skulle ta med anhörig

Ett par dagar senare, när Jenni Varis var på jobbet, ringde mobiltelefonen. Hon skulle komma till Centralsjukhuset för att få sina provsvar – och med sig skulle hon ha en anhörig.

– Det hade känts så långt bort hela tiden, det är klart att det inte är cancer liksom. Men jag fick beskedet att det var cancer och att de skulle göra allt i sin makt för att bota den, säger hon.

Hur känns det att få ett cancerbesked?

– Alla i min närhet höll sig lugna, och det gjorde även jag. Vi kände att vi fixar det här. Vi får göra någonting åt det, helt enkelt. Bryt inte ihop, ta en sak i taget.

Jag fick beskedet att det var cancer och att de skulle göra allt i sin makt för att bota den.
Jenni Varis

Fick rädsla för döden

Jenni Varis skulle omedelbart få cellgifter, men först skulle hon göra ett äggplock för att kunna frysa in ägg. Äggstockarna riskerade nämligen att ta såpass mycket stryk av behandlingen att hon aldrig kan få barn på naturlig väg.

– En bit in i behandlingen upptäckte man att tumören var mer aggressiv än vad man först trott. Cellgifterna gav inte önskad effekt och tumören växte, säger hon.

En bit in i behandlingen visade sig tumören vara mer aggressiv än vad läkarna först hade trott.
En bit in i behandlingen visade sig tumören vara mer aggressiv än vad läkarna först hade trott. Foto: Sanna Stark

Där någonstans rusade också verkligheten ikapp hos Jenni Varis.

– Jag fick ångest och en rädsla för döden när jag insåg att den var mer aggressiv än vad jag trodde. Man tar för givet att man ska vara här på jorden, särskilt som ung. Plötsligt var det kanske inte alls självklart. Även om jag fortfarande kan haka upp mig på småsaker lär man sig att sätta saker i perspektiv efteråt, säger hon.

Starkare cellgifter

Cellgifterna byttes ut mot en kraftigare variant och in sattes en så kallad picc-line, en infart som går in genom överarmen och nästan hela vägen in till hjärtat.

– När jag fick den kändes det som att livet var över, det var brutalt. Jag fick sluta rida, och då gick det utför. De starkare cellgifterna tog dessutom mitt allmäntillstånd. Jag var deppig och jag vet inte hur många gånger jag har stått ute i stallet och grinat, eller ringt upp min sambo och sagt ”du, nu gråter jag igen”.

Cancer kryper ner i åldrarna globalt

Dessutom började tussar av det långa, blonda håret falla av.

– Till slut rakade jag av det i stället. Det var nästan skönt att bli av med allt på en gång snarare än att inte veta när det kommer ramla av helt av sig självt.

Jenni Varis valde att raka av sig håret när cellgifterna började göra sitt.
Jenni Varis valde att raka av sig håret när cellgifterna började göra sitt. Foto: Privat

Till och med hårstråna i hennes ögonbryn och ögonfransar tog stryk av cellgifterna.

– När jag gick förbi en spegel kunde jag fnissa till ibland. Det såg så bisarrt ut. Jag var så svullen av allt kortison och helt utan hår, säger hon.

Vänjer man sig vid sin nya spegelbild?

– Då var det inte så jobbigt att se sig själv i spegeln, men i dag mår jag faktiskt illa av att se bilder på mig själv från den tiden. Jag minns liksom hur dåligt jag mådde.

Opererade bort bröstet

Efter att halvår av cellgifter opererade Jenni Varis i mars 2022 bort sitt högra bröst och 19 lymfkörtlar mot armhålan. Kvar har hon det vänstra, och dessutom använder hon sig av en protes för sitt saknade bröst.

– Jag har alltid varit nöjd över mina bröst och så kommer någon och tar det ifrån en, även om man inte har något val. Jag hade jättemycket ångest innan och visste inte alls hur det skulle bli. Jag har ju aldrig ens varit sövd innan, säger Jenni Varis och fortsätter:

– Men det gick faktiskt över förväntan. Det läkte fort och jag kände mig mest stel och stram efteråt. Nu har jag vant mig, och om jag vill så får jag operera dit ett nytt. Men jag är nöjd över att ha ett bröst kvar, och jag vill inte opereras igen. Men det är bra att möjligheten ges.

I dag har Jenni Varis en protes i stället för sitt högra bröst. Men om hon vill finns möjligheten att operera dit ett nytt.
I dag har Jenni Varis en protes i stället för sitt högra bröst. Men om hon vill finns möjligheten att operera dit ett nytt. Foto: Sanna Stark

Fick strålbehandling

Tumören, som hade krympt tack vara de starkare cellgifterna, satt kvar i bröstet när det opererades bort. Cellgifterna fortsatte till och med oktober. Därefter väntade strålbehandling.

– Jag kommer ihåg att de satte fram en flagga åt mig när jag fyllde 26 i november. Man håller andan och skjuter ut bröstkorgen så inte lungorna blir så påverkade. Och så tatuerar de en så att de strålar inom samma område varje gång, säger Jenni Varis och drar ned halsringningen lite på sin skjorta. Strax nedanför bröstbenet sitter en av många svarta prickar som ett permanent minne av strålningen.

Antihormonell spruta

I januari i år kunde Jenni Varis efter en lång sjukskrivning äntligen återgå till sitt arbete på Rösparksskolan.

– Det var så skönt och mitt jobb är så kul. Allt jag ville ha var en vanlig och tråkig vardag igen, säger hon.

Allt jag ville ha var en vanlig och tråkig vardag igen.
Jenni Varis

I dag går Jenni Varis på en efterbehandling som stoppar hennes hormoner. Hon får vallningar och har ingen menscykel. En tablett ska tas varje dag i tio år och under de kommande fem åren får hon dessutom en spruta en gång i månaden.

– Det är en spruta som kort och gott stänger av systemet. Tumören livnärde sig på hormoner, så det är för att det inte ska kunna komma tillbaka, säger Jenni Varis och fortsätter:

– I våras erbjöds jag en till behandling. Det är en ny medicin som inte är cellgifter, men som ger liknande biverkningar såsom trötthet och dåliga värden. Men det rättar till sig. Av den tar jag två tabletter varje dag i två år.

”Inte som jag tänkt mig”

Den antihormonella behandlingen innebär att Jenni Varis inte kan bli gravid under tio år framöver.

– Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Tur i oturen så var jag såpass ung när jag började med behandlingen, och när jag är färdig är jag 35 år. Går det då är jag jätteglad för det, för även om jag inte hade hunnit fundera så mycket på barn när jag fick mitt cancerbesked är det klart att jag vill ha barn i framtiden, säger hon.

Stallet en hjälp

Under hela cancerbehandlingen upplever Jenni Varis att hon har fått stort stöd av sin sambo, familj och vänner.

– Jag vet inte hur jag hade klarat det annars. Och stallet. Här var jag så mycket under den värsta tiden och jag fick så bra hjälp av mina stallkamrater. Ett tag hjälpte andra att ta hand om min häst Diza, och det var en sådan enorm frihetskänsla när jag kunde ta hand om henne själv igen. Stallet och hästarna har varit så välbehövligt, säger hon.

Dessutom har hon och sambon gått från en till två katter under sjukskrivningen.

– Vi tog liksom hand om varandra när jag var sjuk. De fick bli mina bebisar eftersom att det kanske dröjer förrän jag kan få egna barn.

Jenni Varis, i dag snart 27 år, var 24 år när hon fick diagnosen bröstcancer. Sambo, familj och vänner har varit en stor hjälp under behandlingen – likaså stallet, stallkompisarna och hästen Diza.
Jenni Varis, i dag snart 27 år, var 24 år när hon fick diagnosen bröstcancer. Sambo, familj och vänner har varit en stor hjälp under behandlingen – likaså stallet, stallkompisarna och hästen Diza. Foto: Sanna Stark

”Känn igenom era bröst”

Framöver kommer Jenni Varis gå på regelbundna mammografier och kontroller för att upptäcka tidigt om cancern kommer tillbaka. Dessutom tas prover en gång i månaden och hon har flera tider hos onkolog inbokade.

– De har koll på mig. Men, känn igenom brösten, även om du bara är 24 år som jag var. Och drabbas man av bröstcancer behöver det inte gå dåligt, forskningen går framåt vilket jag fann stor tröst i, säger Jenni Varis.

Även om tumören är borta väntar en lång tid av behandling och kontroller för Jenni Varis.
Även om tumören är borta väntar en lång tid av behandling och kontroller för Jenni Varis. Foto: Sanna Stark

Artikeltaggar

CancerKarlstadMammografiMänskligtRösparksskolanSjukvårdVård och omsorgÅmål

Så här jobbar PD med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.