Kommunstyrelsens ordförande i Norrköping, Sophia Jarl (M), intervjuades för en tid sedan i SVT. Hon föreslog att Norrköpings symfoniorkester skulle spela mer lättillgänglig musik för att flera skulle komma på konserterna och därmed öka självfinansieringen. Vilket skulle göra orkestern mindre beroende av stadens politiker och skattebetalarnas pengar.
Kanske är det inte så lätt att säga vad som är lättillgänglig klassisk musik. Beethovens femte symfoni har en inledning som sedan hundratals år är ständig etta på den klassiska topplistan. Lättillgänglig? Ja, möjligen, men det är inte alls säkert att en majoritet tillfrågade skulle hålla med om det.
Det är inte heller enkelt att säga vad som är konstnärlig kvalitet. Ändå är begreppet inskrivet i de nationella kulturpolitiska målen. Kvalitet och konstnärlig förnyelse, heter det. Detsamma står sannolikt i de flesta kommunala kulturstrategier. Så även i Åmåls. I Västra Götalandsregionen är konstnärlig kvalitet ett av de fem bärande perspektiven. Sådana här kulturprogram har ofta formuleringar som att ”överskrida gränser” och ”synliggöra olika aspekter av tillvaron”. (När detta är sagt skall det ändå sägas att Åmåls kulturstrategi är mera konkret än många andras.)
Jag har ända sedan min tid som vice ordförande i Göteborgs kulturnämnd tyckt att formuleringar som i de nationella målen och i lokala strategier är problematiska. I synnerhet som de ligger till grund för fördelningen av pengar till konst och konstnärer av skilda slag. Myndigheten för kulturanalys påpekade för ett par år sedan att politikens avstånd till vad som kunde göras med anslagna medel inte var så lång som politiker och andra brukar göra gällande.
Kvalitet är ju ett normativt begrepp. När det är så vagt som det oftast är i program fastställda i politiska församlingar, är det vidöppet för tolkning. Det kan nästan fyllas med vad som helst. Därför går det också att användas för att styra kulturen i viss riktning. Att det finns folk med sådana önskemål kan vi vara säkra på.
Därför är det önskvärt med reformer och opinionsbildning som lockar fram fler som vill vara med och betala för kulturen, nationellt och lokalt. Detta kan tillföra ökade resurser, men framför allt sprida risken; det är farligt för kulturlivet att alltför ensidigt lita på staten och kommunerna. För opinionerna växlar.
Vad är då konstnärlig kvalitet? Det ligger i betraktarens ögon och lyssnarens öron. Så låter nog det rimligaste svaret.
Lennart Widing
hovpredikant Tydjebyn