Från sträng samlingslokal med militära förtecken till mysigt häng av modernt hotellsnitt. Frälsningsarméns gamla Åmålshögkvarter har sannerligen gjort en inre resa.
– Tanken var att starta spa här, säger ägarna tillika krögarparet Shaimaa Johansson och Luis Acuna, som fastnade för den stora, ostörda trädgården på baksidan.
Arbetareföreningens hus, EFS-kyrkan och Frälsningsarmén: Vid ingången till förra seklet var den västra delen av Lunnegatan Åmåls mest mötestäta stråk. Ett folkliv som är svårt att tänka sig i dag, när bilar, cyklar och fotgängare mest passerar dåtidens samlingslokaler till eller från handelsområdet ett par kvarter bort.
Samtidigt har tomheten sina fördelar. Fråga bara Luis Acuna och Shaimaa Johansson. I deras trädgård hörs normalt sett knappt några andra ljud än fågelsång, trots krypavstånd till torget.
– Det går inte att hitta något bättre mitt inne i stan, konstaterar Luis Acuna.
Hade tänkt spa
Egentligen hade han tänkt starta ett spa på platsen. Men Shaimaa Johansson fick slutordet:
– Vi driver redan ett kafé med restaurang och bed and breakfast. Verksamheten utvecklas hela tiden Då är det bättre att bo så nära jobbet som möjligt än att starta något nytt, säger hon.
Stränga regler för det yttre
Eftersom byggnaden är Q-märkt måste ägarna visa extra mycket hänsyn till dess yttre karaktärsdrag. Som när fasaden målades. Då återanvändes den gamla kulören, en sober grön nyans i traditionell linoljefärg.
Likaledes kommer sakkunnig hantverkare anlitas vid stundande fönsterrenovering. Byte till moderna aluminiumbågar går helt enkelt inte för sig.
Till nästa sommar, då ska allt byggande vara klart.
Invändigt finns däremot inga regler att ta hänsyn till. Det märker besökaren så fort hon eller han kliver över tröskeln. Torftigheten som präglade stora samlingslokalen under Frälsningsarméns sista decennier har med smak och finess ersatts av hemtrevlig boyta.
– Ett charmigt, annorlunda hus, säger Shaimaa Johansson. Det händer saker överallt. Huset är inte platt och fullt av vanliga rum.
Layouten bollade hon fram ihop med snickaren Peter Aronsson, som genom sin firma, PA Bygg, svarat för allt byggarbete.
– Han har fått leka lite. Tanken är hela tiden: Vad blir bäst här? säger Luis Acuna.
Bärande bjälkar satte stopp
Direkt till vänster, från huvudingången sett, leder en hotellartad hall, med sovrum på bägge sidor, in till återstoden av samlingslokalen. Blicken söker sig ofrånkomligt mot scenen. En sådan fanns redan under soldaternas regim, men den nuvarande konstruktionen är betydligt högre. Mer som ett eget etage.
– Från början var det meningen att vi skulle ta ner scenen och ha en enda stor öppen allyta i rummet, säger Luis Acuna.
Planen fick emellertid modifieras, sedan snickaren funnit bärande bjälkar under scenen:
– Då bestämde vi oss för att bygga på den i stället.
Hur mycket har ni lagt till?
– En meter, cirka.
Över upphöjningen där befälen förr brukade stå och predika serveras nu middag när ägarna har gäster.
– Vi känner mycket folk som kommer och hälsar på. Krögarkollegor från Stockholm och andra ställen, säger Shaimaa Johansson.
En lång historia i staden
Frälsningsarmén gjorde entré på Åmåls andliga scen 1889. Ganska tidigt, även ur ett nationellt perspektiv. Första mötet hölls framåt vårkanten, något lokaltidningen givetvis noterade. Armén hade i förväg delat ut kulörta notifikationer på stan, där alla hälsades välkomna – mot en inträdesavgift om tio öre.
”Åmål för Kristus!” lyder rubriken till notisen där man kan läsa att nyfikenheten var stor, många besökare av alla stånd hade lockats.
”Den styrka med hvilken anfallet utfördes, bestod af tre manliga och två qvinnliga krigare. Af dem komma dock endast tvenne att qvarstanna å platsen den följande tiden”.
Långt ifrån vacker
Mötena hölls till en början i ”missionshuset å Steg”, nuvarande Baptistkyrkan/Equmeniakyrkan. Samlingslokalen på Lunnegatan stod färdigt först 1902. Även det något gavs spaltutrymme, framåt juletid samma år:
”Lokalinvigning firade frälsningsarméns Åmålskår i lördags kväll. Mellan tre och fyrahundra personer övervoro fästligheten, som leddes af chefen för Sveriges salvationister, ’kommendör’ Mac Alonan. Denne, engelsman till börden tolkades förtjänstfullt af en kvinnlig major’, fröken Sjödin”.
Mest intressant är ändå hur skribenten skildrar själva orsaken till sammankomsten:
”Den vid Lunnegatan belägna, till sitt yttre långt ifrån vackra byggnaden, äges af frälsningsarméns förlagsaktiebolag. Den inrymmer en större sal, med plats för inemot 300 personer, en mindre sal, s. k. soldatrum, samt expeditionslokal och bostad för kårens befäl.”
Byggmästare var en av kårens egna, kapten A. Widén, som under invigningen befordrades till ”ensajn”.
Kastruller i soldatskåpen
Nu är Åmålskåren historia. Sista mötet hölls 132 år efter starten.
– Vi köpte huset 2021 och flyttade in nästan direkt. Det var lite bohemiskt i början, för samtidigt höll vi på att starta bed and breakfast nere på kaféet. När det var klart flyttade vi dit och började att bygga om här, säger Shaimaa Johansson.
Sovrummen, hallen, det lilla badrummet och resterna av stora salen färdigställdes i ett svep. Nu återstår loftet över nämnda utrymmen, sedan ska hantverkarna ta sig an lilla salen, det gamla soldatrummet, med angränsande kök.
– Personligen skulle jag helst vilja ha ett biljardbord däruppe, säger Luis Acuna, och nickar mot loftet.
– Men det blir nog ett utrymme för vardagschill. Shaimaa gillar att hålla ordning här nere.
Även om mycket har gjorts så anser sig ägarna bara vara färdiga till 60–70 procent. Nästa projekt blir att omvandla soldatrummet till kök. Golvytan är rejält tilltagen och kanske får några av de platsbyggda skåpen där soldaterna förvarade sina persedlar bli kvar, som minne av husets historia. Kastruller och stekpannor bakom luckorna istället för trumpeter och gitarrer.
– Till nästa sommar, då ska allt byggande vara klart, säger Luis Acuna, innan han skyndar ner till kaféet.
Fakta
Frälsningsarmén i Åmål
Från vissa håll, inte minst lokaltidningen, möttes Frälsningsarmén med skepticism när Åmål fick en egen kår 1889. Mycket trycksvärta lades på att avråda eller rent av skrämma folk från att söka sig till kåren. Skribenten/redaktören menade att soldaterna inte hade någon roll att fylla här.
”I England och särskildt dess största städer, å hvilkas gator hären uppfört ordentliga skådespel, har den dock efter flere samstämmiga uppgifter verkligen uträttat åtskilligt”, stod det att läsa i lokaltidningen kort efter första Åmålsmötet.
”Här våga vi väl säga, behöfs denna armé icke, här passar den ej och vi betackar oss för dess besök.”
Framförallt verkar misstänksamheten ha handlat om att kåren samlade in pengar, dels till välgörenhet, dels till organisationens omkostnader.
”Att äfven vårt fattiga, tungt beskattade samhälle ansetts värdigt bidraga med en skärf till fyllande af den ’store generalens’ fickor, är visserligen ingen nyhet, men förtjenar i sammanhang dermed anmärkas, att klaga öfver pennigbristen här i staden synes vara gripen ur luften, då redan ej så små summor kunnat vandra härifrån till Frälsningsarméns högqvarter”, skriver lokaltidningen, bittert.
